Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Ja väl! »Vår egen kraft ej hjälpa
kan. Vi vore snart förströdde. Men
med oss står den rätte man, Vi stå
av honom stödde.» Med Gud skola
vi vinna seger, och i hans kraft skola
vi ock kunna rycka från den starke
en del av hans rov, men vi behöva
stödet av edra förböner. Vi behöva
en samlad kraft bakom, ty kampen
är hård mot ondskans makter.
Ester Monson.
Seger.
Det är bara en liten obetydlig
vardagshistoria, jag har att berätta i dag,
nästan alltför liten att tala om ens,
men missionsverksamheten och
missionärslivet är i regel endast
vardagligt arbete och små obetydliga
tilldragelser, och skildringarna nödgas ju
bliva lika enformiga och anspråkslösa
som verkligheten.
Ett träd har torkat och dött i en
troende gummas gård — här är hela
historien; och du kan ej avhålla dig
från ett småleende och från att tänka,
att detta var dock en mindre
obetydlighet än vanligt att skriva om. Men
hon, som bor där i hyddan helt nära
intill, lion kunde ej taga det så lätt,
när de första kvistarna började
vissna. Hon fick allvarliga bekymmer.
Gång på gång har hon fått fly för
döden, men ännu har hon ej kommit
utom räckhåll; nu såg hon ett tecken,
att den åter var nära. Hon kan räkna
upp flera platser, där hennes bopålar
för en tid varit nedslagna. På var och
en finnes kvar en mer eller mindre
utplånad grav, där någon av hennes
anhöriga jordats. Varje gång har
hela gården måst rivas ner och flyttas
en längre eller kortare sträcka, men
efter endast en kort tid har döden
SEGRAR. 295.
åter funnit vägen dit. Nu är
familjen ganska liten, och hedningarna spå
förutan tvekan, att de alla skola dö
och gumman bliva ensam kvar, när
hon nu har lämnat trolldom och
andedyrkan och endast söker sin hjälp
hos de vitas Gud.
För några månader sedan blev hon
för en stund så allvarligt bekymrad.
Hon vaknade mitt i natten vid en
ugglas skrik från hyddans tak. Även
i Södern anses ugglans »klävitt» vara
dödens förebud, och hyddans översta
topp är vanligen försedd med en
upp-åtstående, skarp pinne för att förhindra
henne att slå sig ner och locka fram
den hemske gästen. Det går ej så
lätt att skaka av sig en ängslan, som
burits i mer än 50 år. Gumman
visste dock en väg till hjälp.
»Vakna, mitt barn», ropade hon till
dottern, som sov 15-åringens svårstörda
sömn, »vakna och låt oss bedja till
Gud!» Under bönen försvann oron.
Hon visste sig och sina kära vara i
Herrens hand. I hednagårdar måste
offer frambäras till andarna för att
avvärja faran, närhelst en uggla låtit
sig höra i närheten.
När trädet, vid vilket hennes
hydda vid sista flyttningen restes, för att
hon i dess skugga skulle få njuta
av det behagliga friluftslivet, började
vissna, då blev i alla fall hennes
ängslan för stor för att kunna hållas inne.
Då måste hon gå till »umfundisi» för
att få hans råd om vad som var att
göra eller underlåta. Skulle hon nu
flytta sin lilla gård igen, eller skulle
hon som troende verkligen våga
stanna kvar? Läraren sade henne, att
hon ej behövde vara rädd för trädet,
ty det hade växt sin tid och vissnade,
när den var ute, och människolivet
är avmätt av Gud själv, och att ett
torkande träd kan ej skada det. Då
fick än en gång hennes fruktan fara,
och hon har lugnt stannat kvar.
Det var med minen av en
övervinnare, som hon berättade sina erfaren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
