- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettiofemte årgången. 1924 /
366

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

366

TRONS SEGRAR.

«

ResesekPEteFarens
spalt.

»Huru skall jag vedergälla
Herren alla hans välgärningar mot
mig? ... Jag vill infria åt Herren
mina löften.» Ps. 116: 12, 14.

Psalmförfattaren hade varit i nöd och
ångest. 1 sin nöd hade han ropat till Gud.
Herren hade uppenbarat sin frälsande makt,
och i tro hade den nödställde mottagit
hjälpen. Därefter kommer så osökt frågan:
»Huru skall jag vedergälla Hierren?» Gud
giver ej sin nåd mot kontant betalning ej
heller mot framtida avbetalning. Nej, Gud
vare pris, nåden är fri. Likväl är det
blott rätt och billigt, att den frälsta
människan söker att giva Herren en
tacksamhetens vedergällning, ett frivilligt tackoffer.
Ja, hela den troendes liv borde rätteligen
vara ett enda oavbrutet brännoffer åt Gud.
»Jag vill infria ... mina löften», säger
psalmsångaren. Hava vi infriat våra löften?
Ha vi verkligen gjort det? Löften
kunna givas och glömmas — men Gud kommer
ihåg. Nu tänker jag likväl ej på särskilda
löften utan på de allmänna löften vi giva. Sade
vi ej såsom nyomvända: »Herre Jesus, jag
vill alltid tjäna dig och följa dig.» Utan
att just nu rannsaka huru det gått med
efterföljelsen, låt oss fråga oss själva: »Ha
vi alltid tjänat Herren?» Ha vi ställt våra
ägodelar till Guds förfogande? Näppeligen.
Skulle det vara brist i missionens kassor,
om alla Guds barns ägodelar stode till
Guds förfogande? Nej och åter nej. Om
alla troende gåve blott en halv tionde åt
Herren, torde det bliva en stark
tillströmning i alla missionskassor. Huru skulle det
icke då bliva, om alla troende förde fram
full tionde (Mal. 3.) till Herrens
altare! Då skulle missionskassorna flöda
ö-ver. »Huru skall jag vedergälla —
–?» K a ii nåden vedergällas?
Skulle då icke de som Herren särskilt
välsignat kunna giva mer än tionde? Vore då
»råga» på måttet nog? Vedergälla!
Då vi enligt ordet äro Guds livegna, då

allt silver och guld i själva verket är —
märk ä r, REDAN ÄR — Guds egendom,
och då vi således i själva verket äro
Guds förvaltare, huru skola vi då
kunna tala om att vedergälla Herren för
hans välgärningar?! Om en förvaltare
undanhåller ägaren hans rättmätiga egendom,
vad namn skall man ge den förvaltaren?
Herre, öppna våra ögon! herre, lär oss
känna vår otrohet och våra försummelsesynder!
Nådefulle Frälsare, gå icke till doms med
dina tjänare! Ack, giv då äntligen åt allt

ditt folk ett hörsamt och uppgivet hjärta!
* *

*



Efter kvartalsmötet i Ödestugu gällde mitt
första besök T i b r o. Detta är egentligen
en gammal härd för vår
evangelistverksam-het. Kärt var att få träffa .vännerna
Karlsson. Det var nu flera år sedan jag
gästade denne broder till vår hänsovne
missionär Albin Karlsson. Det var själva
valsöndagen, men Guds folk visade genom sin
närvaro, att de även voro medborgare i
himmelriket. Vi hade en evighetsstund i
det trevliga missionshuset och hemtrevligt
och ljuvligt i hemmet, då vi även påminde
oss Guds nåd, som vi delat under gångna
dagar. På måndagen reste jag åter till mitt
ungkarlsrum i T. Det gällde nu att »riva
upp boet», att packa ned sina
tillhörigheter för att flytta in i ett dubbelt så stort
näste, som Herren ställt i beredskap för mig
och den andra »flyttfågeln», med vilken han
fört mig tillsammans. Efter en arbetsfylld
vecka besteg jag »stålhästen» för att i
Böda lilla missionshus två gånger höja
korsbaneret för den skara, som på vilodagen
samlades i Guds hus. Åter en vecka full av
många bestyr, och nästa resa var min
bröllopsresa, då det gällde att hämta min
brud hem till det genom Guds godhet
beredda lilla hemmet. Om den resan vill jag
blott säga: Herren vare tack för ali hans
nåd, men först och sist för hans outsägliga
frälsningsnåd! Nästa resa var till
missionsmötet i Hassle. Det var första gången
min älskade maka och jag reste ut från
hemmet för att tillsammans frambära Herrens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1924/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free