Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
399.
Underbar räddning.
I den från Svenska skolan i
Ki-kungshan (Kina) utgivna tidningen
»Reflexer» omtalas följande.
»Han håller sig intill mig, därför
skall jag befria honom; jag skall
beskydda honom, därför att han
känner mitt namn.»
Sanningen av dessa ord fingo vi
erfara på ett särskilt sätt i sommar.
Vi voro på resa från Siangyang till
Kuling. Några »li» innan Han-floden
flyter ut i Jangtse-floden fingo vi
lämna vår »husbåt» och togo flera små
båtar för att föra oss och våra saker
till ångbåten, som vi skulle taga från
Hankow till Kiukiang. Strömmen i
floden var mycket stark på grund av
regnandet, och den lilla båten kunde
därför ej lägga till vid utsidan av
ångaren, utan flöt nedför och försökte
komma på insidan. Vid denna
manöver kom båten med långsidan mot
strömmen, och i ett enda ögonblick
kantrade den och kastade
missionärerna huvudstupa i den brusande floden.
Den som skriver detta stod på
ångarens däck och såg, huru vännerna,
past. V. L. Nordlund, fröknarna Esther
Nordlund, Jemima Olson, Augusta
Nelson, min svägerska, Ellen
Acker-son, och min hustru, Amelia
Conrad-son, försvunno i djupet. Det var
förfärligt.
För att komma till deras
undsättning måste jag springa i land samt
sedan ut på en annan brygga, innan
jag nådde till platsen, där den
omkull-stjälpta båten var. Den satt då
fast-kilad mellan pontonbryggan och en
annan ångare, och en kineslärarinna,
som var med, var fastklämd mellan den
lilla båten och bryggan. Av
missionärerna var ingen synlig.
Jag hoppade genast i vattnet. På
stranden stående personer skyndade
.till hjälp, och vi fingo upp kinesflickan,
varefter den lilla båten flöt ut. Av
mina kära syntes ännu ingenting, och
som jag trodde, att de voro fastklämda
under båten, följde jag med den
nedför floden och lyckades slutligen att
få den på rätt köl. Vi funno då
ingen människa där utan endast en del
av vårt resgods. Följaktligen trodde
jag, att alla voro omkomna. Mina
känslor skall jag ej beskriva, men
aldrig har jag upplevat en tyngre
timme än på vägen tillbaka till ångbåten.
Under tiden hade dock Gud ej
övergivit sina barn. Nedåt sträcka sig
hans eviga armar, och han lyfte sina
barn ut ur djupet. De kommo upp
den ene efter den andre, och villiga
händer togo emot dem. Både kineser
och utlänningar hjälpte till. Min
hustru och fröken Nelson voro längst
i vattnet, ty den förra flöt under
pontonbryggan, och den senare följde
hela sidan av den stora ångaren. De
voro båda sanslösa, när de togos upp,
och kaptenen på en av ängarne
påstod, att de varit i vattnet femton
minuter. Är detta förhållandet, visar
det ännu mer Guds underbara
ingripande.
Sedan alla kommit upp,
omhänder-togos de på det mest effektiva sätt av
befälet på de olika ångbåtarna i
hamnen samt av tillstädeskomna läkare.
Om några dagar voro alla fullt
återställda.
Kaptenen på en av båtarna sade;
»Det var ett underverk, att alla
kommo upp, ty när någon sjöman faller
i på detta ställe, är det sällan, han
blir räddad.» Därför vilja vi giva
Gud a 11 äran för räddningen. Han
är en hjälpare, väl beprövad. Den som
förtröstar på honom kommer ej på
skam.
H. J. Conradson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
