Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. 15 Augusti 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
i TRONS SEGRAR
der något vid sin sons lidande? Det
måste ha smärtat Gud, Fadern, att
höra hammarslagen, då Sonen spikades
fast. En jordisk fader skulle rusat
fram för att hindra, men den himmelske
Fadern skonade icke sonen, ej heller
skonade Han sitt eget hjärta. Då
Han nu icke har skonat sin ende Son,
huru mycket mer skulle Han icke då
giva oss allt med Honom! Han
skonade icke sin ende Son, därför att Han
ville skona dig och mig.
Där inne på fängelsegården i
Jerusalem hålla krigsknektarna på att
tillverka trenne kors. Där går
Barabbas och tittar på och säger vid
sig själv: »Där är det kors, som jag
slipper, och där är de båda andra för
mina båda olyckskamrater.» Barabbas
kan icke ha undgått att på något sätt
ha lärt känna Jesus. Och han måste
ha frågat sig, varför denne Jesus, om
vilken han säkert vetat, att Han blott
gjort gott, botat sjuka och välsignat
barn, nu skall hängas där på korset.
Varför skola Hans fötter och händer
genomspikas? Hur det nu var, sä
stod Barabbas fri, och Jesus hängde
där. Men Barabbas kors är också
vårt kors. Jesus har burit min
börda, och den behöver jag icke mera
bära. Det var Gud som i Kristus
försonade världen med sig själv, heter
det. Det fanns en krona för Jesus
att vinna. Men den fanns icke i
himmelen utan på jorden, under ett kors
och en törnekrona. Därför steg Han
ned så djupt, att Han ställde sig
under alltsammans, till dess Han hade
all världens nöd och synd och börda
över sig. Så satte Han sin sargade
skuldra under allt för att lyfta oss upp.
Och nu har Han stigit så högt, ati
Han är satt över allt. Han har
övervunnit och har allt under sig.
Visserligen se vi det icke ännu, men genom
tron veta vi, att den dagen skall
komma. Alla knän, deras som äro i
himmelen, på jorden och under jorden,
skola böja sig för Honom och alla
tungor prisa Hans namn. Gud har
hälsat sin son, vilket är ett
erkännande av Sonens jämbördighet med
Fadern. Hur mycket mer skall icke nu
Kristi blod rena våra samveten från
döda gärningar!
Han frambar sig själv till ett
offer och invigde en ny och levande
offerväg, för att också vi skulle
frambära oss själva såsom ett offer åt
i Gud. Vad är då döda gärningar, från
vilka vi renas genom Hans blod? Jo,
det är gärningar, vilka icke hava liv
i sig. Här gäller ej blott det, som
synes för människor, utan huru Gud
ser. Ett levande offer har Gud
behag till, och renade i Kristi blod äro
vi kallade till att tjäna den levande
Guden.
Våra offer talar Skriften också om
; t. ex. i Ps. 51. En ödmjuk och
för-j krossad ande är ett offer, som
behagar Gud. Man brukar ju gärna sopa
bort en krossad skål eller ett kärl,
men Gud säger, att ett sådant är ett
passande offer åt Honom. En fader,
som fruktade för att sonen icke skulle
lyckas i sin studentexamen, lovade
pojken, att om han misslyckades, skulle
fadern stå vid de kuggades dörr och
taga emot honom. Gud står vid
dörren, där de kuggade, de som
misslyckats, komma ut. För dem, som allt
gått sönder för, är Guds famn öppen,
I Rom. 12: 1 talas om ett annat offer >
som är välbehagligt för Gud, nämligen
frambärandet av våra kroppar. Här
gäller det icke blott att frambära
våra synder, utan även det som är kvar,
sedan synden är förlåten. Förlåtelse
och överlåtelse höra samman. Gud
ensam kan förlåta, du ensam kan
överlåta. Aposteln talar om nyfödda,
andliga barn, vilka frambära andliga offer,
vilka behaga Gud. Här är förbönens,
självutgivandets och tjänandets offer
välbehagligt för Gud. Guds barn nå
ända upp i himmelen, när de ligga
på knä. Må vi då frambära oss själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
