Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TRONS J SEGRAR
»Den svindlar nog för litet var», avbröt
henne doktorn, »men tanken är" nu en
gång fri, den går inte att binda. Den vill
— åtminstone hos många — forska vidare
in i det fördolda; den ropar efter svar!
Under ha vi mer än nog, från stjärnan
på himmelens fäste till det minsta frö och
kryp i marken. Men vad är meningen med
allt detta?»
»Förstode vi allt detta, så vore det inte
längre något under. Då vore ju vi
människor likställda med Gud redan här på
jorden. Och det kanske vore ett problem
svårare att reda ut än allt annat. Nej,
Kurt, vi äro Hans barn, som växa och
fostras för att en gång få gå in i Hans
ljusa, allt förklarande, rike. — Du säger
alltid Sikapare, Kurt, när du talar om Gud,
men aldrig Fader. O, känner du inte Hans
närvaro ibland, hans stödjande, vägledande
hand, hans tuktan och hans oändliga
kärlek, som svar på våra goda önskningar och
böner? Och i nödens och förtvivlans
dagar — hade vi inte Honom då, så skulle
vi gå under. Och i dödens stund, vem
ropar inte då efter Gud, vår Fader, och vår
Frälsare, Hans Son!» Hon tystnade och
såg bort till brodern, väntande, att han
skulle säga något, men då han teg,
fortfor hon:
»Och vad Signe beträffar, tror jag inte
en mor kunnat älska henne mer än jag,
från den stund, då hon moderlös lades i
min famn.» Och darrande på rösten sade
hon vidare: »Därför ber jag dig, Kurt,
rubba inte hennes fasta, lyckliga
barnatro med dina grubblerier och tvivel. Den
tro, hon äger i sitt hjärta, helgar hennes
glädje, skyddar henne från synd och
hjälper henne, då sorgens stund slår även
för henne; ty sorgen når oss alla förr eller
senare, hårdare och längre för den ena,
kortare och lättare för den andre. Och
ett liv då utan tro på en skyddande,
barmhärtig och rättvis Gud — det vore en tom
och hemsk tillvaro.»
Den blick doktor Kel! nu gav sin syster
var djupt allvarlig.
»Det är, som om du menade, att jag
ville mitt eget barn något ont. Hur kan
du tro så? Och förövrigt — en tro, byggd
på verklig, evig sanning, den ramlar inte
för några människoord.»
»Det är sant, men det finns dock
förvillelser och sorg till i vår värld, det vet
du väl. Och Siigne är så lik dig i mångt
och mycket. Hora har din begåvning och
forskande vetgirighet.»
Dörren till doktor Kals rum öppnades
sakta och försynt, och deras gamla
tjäna-rinna syntes i dörröppningen. Fröken Kell
reste sig ögonblickligen och lämnade
rummet. Hon förstod, att det var något
angeläget, som fordrade hennes närvaro. När
dörren var stängd efter henne, drog
doktor Kell upp den gröna spjälgardinen och
fann, att fönstret stod öppet. Han såg
sorgsen ut. Dessa meningsutbyten mellan
systern och honom angående religionen led
han mer av, än han ville erkänna ens
för sig själv. Mera i ett nu klarnade hans
ansikte upp, och anledningen var åsynen
av en ung, smärt och ljus flicka, som stod
till hälften vänd från honom en bit från
byggnaden. Det var något så rent och
gott, så barnsligt glatt på samma gång kring
denna unga varelse, att han nästan tyckte
att det liksom utstrålade solsken från
henne, och hon var ju solen i hans, som han
tyckte, tunga och grubblande tillvaro.
Och i denna ljusa, lyckliga och troende
själ tänkte han kasta in ett tvivlets mörka
frö genom sina, som han tyckte, klara,
upplysande sanningar! Vad visste han
egentligen, vad som var verklig sanning eller
ej? Han trevade liksom en blind i mörkret
efter sanningens ljus. — Nej, han var inte
den, som vågade vidröra trons heliga
tempel i hennes hjärta. Nej, Elvira var visare
och ädlare än han själv, den lärde,
begåvade vetenskapsmannen. Hon, barnet,
deras gemensamma älskling och solstråle,
skulle få leva i sin ljusa, lyckliga tro och dö
i frid med den skatten i sitt hjärta.
Han stod så försjunken i sina tankar,
att han inte märkte, hur den smärta
gestalten gled över gräsplanen in genom
verandan och i ett nu stod vid hans sida.
Det lilla ansiktet, som såg upp till ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
