Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
TRONS SEG RAR
dets och tidslägets ljus, dess mera böjd
blir man att tro på att det gamla Babel
skall bli återuppbyggt i ändens tid.
Herren hjälper.
Ur livet.
Jag mötte honom en afton, den
gamle arbetaren, just som han kom ut från
den sotiga verkstaden.
Vi voro gamla goda vänner sedan
långt tillbaka. »Nå, hur står det till
nu för tiden?» tillsporde jag honom.
»Jo tack! rätt bra», sade han, »men
jag blir så trött till kvällarna numera,
och så har jag en mycket svår
andtäppa.»
»Sotet lägger sig på bröstet» —
fyllde jag i.
»Ja, det gör det», svarade han, »jag
har riktigt svårt att andas. Det känns
som en tyngd här» — han lade handen
på bröstet och såg mycket vemodig
ut.
»Förr, när jag kom hem om
kvällarna». fortsatte han, »kunde jag rusta
om mig för att gå till bönestunderna
alltibland; men det orkar jag icke
längre. Nu nödgas jag bli inne och vila
mig; jag behöver det så väl. Jag har
bett Gud mycket», framhöll han
vida-dare, »att jag icke skall behöva få
någon lång sjukdom, så att jag icke
kan arbeta, och jag tror, att Gud
hö-rer min bön; ja, jag tror det bestämt,
att jag skall få sluta min livsdag utan
något föregående långt lidande.»
»Ja, nog är det gott, om livsdagen
icke blir längre än arbetsdagen» —
tillade jag — »ty det kan nog bli svårt
för den fattige, när arbetskraften
tagit slut.»
»Ack!» sade han med stor livlighet,
»Herren hör bön, Herren hjälper! Det
har jag fått många bevis på. Tänk, så
det hände mig härom året under
storstrejken! Det höll alldeles på att taga
slut med mina tillgångar, och jag
ropade mycket till Gud, att Han skulle
hjälpa mig på något sätt.
En dag, när min hustru hade gått
ut i ärende, föll jag ned igen på mina
knän och skulle bedja om samma sak.
Jag hade inte hunnit säga många ord,
förrän jag hörde en tydlig röst bakom
mig, som sade: ’Frukta dig icke, och
var icke bekymrad, jag är din Gud!*
Rösten var så tydlig, att jag riktigt
häpnade till och blev tyst; jag vände
mig ofrivilligt om för att se, vem som
talade, men där fanns ingen person
tillstädes. Då förstod jag, att det var
Gud, som talat till mig. Men, det var
ju besynnerligt. Han brukar tala så, att
man förnimmer det i hjärtat, och nu
hörde jag ju en tydlig röst bakom mig.
Ja, är icke Gud underlig?» slöt han
med rörd stämma och torkade bort
en tår ur ögonvrån.
»Nå, hur gick det sedan, blev det
någon hjälp?» —- vågade jag spörja.
»Ja visst, ja visst fick jag hjälp! Jag
fick så mycket jag behövde», utbrast
han med ett barns hänförelse, och hans
sotiga ansikte lyste av glädje.
»Jag behövde», fortsatte han,
»bara vända mig till en person, och jag
kan nog säga, till vem det var: Det
var till K—n, och av honom fick jag
med detsamma.»
»Det var väl icke fråga om så stor
summa?» flickade jag in.
»Åh!» sade han: »Det var 40 kronor
som jag behövde, och det fick jag!
»Se», tillade han, »jag behövde till
både hyran och skatten».
Jag kramade hans valkiga hand till
farväl, under förklaring att jag
trodde på den Guds hjälp, varom han talat,
ty just en sådan Gud hava vi — en
Gud, som lovat vara »den usle och
fattige nådig», och som, när verklig
nöd är å färde, är hart nära med sin
hjälp.
Salige därföre de, som trösta uppå
honom!
An t. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
