Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
353
Mitt bjärta klagar över Moab.
Jes. 15:5.
Moab var en gång tätt befolkat och
mycket fruktbart. Nu däremot är hela
landet bestrött med ruiner; endast
några avbrutna pelare och djupt i
klippan uthuggna brunnar finnas kvar.
Att en dylik kultur skulle så alldeles
utplånas utan att lämna något spår
efter sig, måste hava förefallit
profetens samtida högst osannolikt; likväl
hava dessa ord gått i bokstavlig
uppfyllelse. Likaså skall det ske med
andra profetior; ja, varje gryende
morgon visar ett nytt närmande därtill.
Det bör märkas, att gudsmannen
icke känner någon glädje över denna
ödeläggelse, ehuru Israel och Moab
lågo i ständig fejd med varandra.
Han talar om Moabs »börda». Är
det ej på sådant sätt vi skola betrakta
och tala om de ogudaktigas dom?
O, vi måste ha ögonen fulla av tårar,
när vi tala om evig dom. Må vi
endast gråtande säga människor, att
de äro fiender till Kristi kors. Må
vi känna bördans tyngd, som hotar
att krossa hjärtat.
Endast en sådan förkunnelse rör de
oomvändas hjärtan. Att med hård
röst och på ett lugnt sätt tala om
deras dom endast förhärdar; men att
tala med tårade ögon och ett
förkrossat hjärtas vältalighet, det griper
även de mest känslolösa. Ett
krossat hjärta kan krossa andra hjärtan.
Tårar locka fram tårar. Må vår
barmhärtige Överstepräst giva oss del av
sin kärlek och barmhärtighet och lägga
på våra hjärtan något av sin sorg över
de döende, att vi må gråta, när vi
se städerna, och att det må vara med
bävande röst vi förkunna det fruktans-
värda öde, som väntar de gudlösa och
obotfärdiga.
F. B. M e y e r.
Ingen fara!
Det är söndag i Hälsingborg.
Strålande vackert väder. Jag sitter i
Öresundsparken. Underbar utsikt över
sundet. Det danska landet på andra
sidan vattnet. Glittrande vågor.
Långsamt framåtglidande båtar. Naturen
klädd i fagraste vårskrud. Inte långt
ifrån mig sommarklädda människor
kring borden i grupper. De äta och
dricka, prata och le —- till utseendet
bekymmerslösa och glada. Sparvar
hoppa lätt omkring. Vinden leker i
trädens grenar. Ett stenparti med
färgglada blommor. Balsamiska
dofter. Lekande lätta toner från
mässingsinstrument — verkligt vacker
musik för resten!
Kan du se tavlan?
Och jag såg likasom skrivet
därunder: »De säga: Allt står väl till,
och ingen fara är på färde.» (1 Tess.
5:3.)
Men — o ve! — de flesta av dessa
människor ha förgätit Gud. Naturens
prakt och fägring får icke tala till
deras hjärtan om Skaparens eviga makt
och gudomshärlighet. Allt det ljuvliga
omkring dem får icke påminna om
Honom, genom vilken allt är gjort —
Jesus Kristus, som älskar dem och
har köpt dem med sitt blod. För det
eviga livets ord ha de intet intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
