Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fråga var, reste han sig upp och gick tigande
ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han
gick.
Bengt Tufvesson, som skulle vara
skiljedomare, hade hittills ingenting yttrat. Men när
Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att
Bengt Tufvesson blev orolig, och om en stund
reste han sig upp och gick efter brorsonen. Ty
han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga
sig själv något ont.
Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans
ögon voro fulla av tårar. Han visste, att han
kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och
han såg intet slut på det elände, som skulle
komma. Han stod därute och grät över sig själv
och över sitt eget liv, och så fann honom
farbrodern.
Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade
han Nils, varför Elin och Inga Persdotter kommit
i sådan tvist.
Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat
utforska honom och kanske visste mer, än han
ville säga, och därför svarade han buttert.:
»Mor har icke all skuld, ty Elin är också
konstig. Hon har gått omkring och sagt, att
hon vill skiljas från mig.»
»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt
med detta giftet.»
Då knöt Nils sina händer, och mellan
sammanbitna tänder bröt han ut:
»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»
Men som om han fruktat, att han sagt för
mycket, tillade han:
Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»
Därvid blev det också, och med oförrättat
ärende fick Ola Persson fara ifrån Möllinge gård.
Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick.
Men när de tre, som frågan gällde, åter voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
