- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
101

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln,
också hon, och drog Elins huvud intill sig. Så
hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa
gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin
skulle gråta sig till döds och aldrig mera resa
sig upp.

Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att
tala, men när det skedde, var hennes kraft bruten,
och hon yppade allt.

»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen
vet det värsta. Det är, att jag aldrig blivit Nils
hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig
har han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin
famn. Vore det icke så, skulle allt annat också
vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta
är, du som har en man, som håller av dig, du,
som har ett barn, du, som blir smekt och är
lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var
ett barn. Den enda gång Nils händer rört vid min
kropp, slog han mig, och jag låg stilla framför
honom och tog emot.»

Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon
skulle säga sina föräldrar, men aldrig kunnat,
det berättade hon nu, när hennes krafter voro
uttömda, och hon icke längre var mäktig sig
själv. Det kom i koda satser, brutet, mellan
suc-kar och utrop. Det var ångesten över hela hennes
liv, som äntligen fick luft.

»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde
jag, att han ville vänta, tills vi var gifta. När
bröllopet stått, trodde jag, att han först ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke
längre. Jag bara gråter, så jag tror, att jag
gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»

Under det Elin så talade, satt väninnan
bredvid henne och vågade icke se upp. I ett sådant
lidande hade hon aldrig blickat in, och så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free