- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
116

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

undrade, hur det var möjligt, att han liksom aldrig
märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre,
utan han vände sig om och gick ifrån hustrun
ut på gården. Där ute gav han sig till att syssla
med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla
i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna,
att något nytt nu måste komma. Då såg hon
Nils vända sig ifrån hästen och med tunga,
långsamma steg åter gå upp för den låga trappan
och in i vardagsstugan. Utan att säga ett ord,
gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste
hennes mun.

Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu
var det Nils, som gjorde det. Hon stod blossande
röd och såg på honom med halvöppna läppar
och fuktiga ögon. Så lycklig trodde hon aldrig,
att någon människa kunde bli.

Nils stod också stilla, och nya känslor
skakade hela hans själ. Han kunde icke stanna längre
och se på hustrun. Han vände sig för andra
gången om och gick.

Men när han redan var ute, ropade Elin efter
honom:

»Säg bonden, att om en vecka har han
pengarna.»

Nils satt redan i vagnen. Men när han for,
vände han sig om och såg på hustrun. Och
Elin kände det, som om hon i denna stund ägde
sin man helt. Så underlig var denna blick, så
djup och så dunkel.

Hon gick fram till bädden, och med huvudet
lutat mot Nils kudde, som låg ytterst, föll hon på
knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.

På eftermiddagen satt hon hos Kerstin
Larsson och berättade om sin lycka.

»Ser du det», sade hon, »jag tror, att
örngåtten börjat verka, och att det är Gud själv,
som lett mig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free