- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
129

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

moder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon
kom dit och åter blev ensam med den gamla
modern, som betraktade henne och undrade och
aldrig sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga
Persdotters oro ånyo. Åter började hon sin
vandring fram och tillbaka på golvet, och åter
kved hon sakta medan hon gick. Men hon gjorde
allt detta, emedan hon tyckte, att tiden stod stilla,
och att hon velat påskynda dess gång.

Ty nu längtade hon, att stunden skulle
komma. Hon längtade som en vansinnig, att
natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och
hon skulle slippa gå här och våndas som en
varg i bur. Därför gick hon osalig omkring och
kved, utan att den döva modern kunde höra henne,
och medan hon gick, krökte sig hennes fingrar
i kramp, som hade de klämt sig fast kring en
strupe.

Som hon så gick, kom hon att tänka på,
att hon icke fick förråda sig, och hon erfor ett
slags hat mot den gamla modern, som gick
omkring i rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför
skulle hon vara där? Varför fick man icke vara
ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken
hon förr börjat arbeta, förr, innan detta, som var
henne övermäktigt, kom. Och hon satte sig ned
och började sy. Timme efter timme satt hon så
och lät stygn följa på stygn, och allt mera blev
henne tiden lång. Solen stod ännu högt på
himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon
äntligen fick ro?

Långsamt gick solen för henne, som
väntade. Men till sist försvann den dock, och Karna
Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat
och åt. Men lutad över sitt arbete satt Inga
Persdotter fortfarande kvar och sydde. Hon hade
väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat
ut sin egen längtan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free