- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
130

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket
hon längtat så tungt, då lade hon noga samman
sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde
i ordning sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid
fällbordet och åt. Så bäddade även hon åt sig
själv och tog så plats vid spisen, där glöden
börjat slockna. Där satt hon och lyssnade, till
dess hon hörde, att modern sov. Då steg hon
upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut.
Men innan dess tog hon fram något under sängen,
som hon lindade fast kring livet och höll gömt
under sin sjal.

Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen
och försvann under de låga tallarna, som
skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att
hon icke var mörkrädd, och hon gladde sig däråt.
Ty hon visste, det kom därav, att hennes vilja
var så stark. Hon följde vägen, till dess hon
kom upp på backen, från vilken hon kunde se
ut över byn. Hon märkte då, att hon dock var
ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan.
Men nu var hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte
sig ned för att åter vänta på tiden, som gick så
långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.

Det brann i fönstren där nere. Som små
stjärnor, vilka fallit ned på jorden, lågo fönstren
där och glimmade i mörkret, berättande, att
människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter
satt och såg på ljusen, och hon tänkte på alla
människor där nere. En efter en stego de fram
för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade
plats för nya. Hela socknens män och kvinnor
kommo och gingo henne förbi, och hon hatade
dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla
hade de avskytt och smutsat henne. Hon kände
deras tungor och visste, vad de voro värda.

»I morgon!» sade hon till sig själv. »I
morgon! Då skall ingen av er gå till sängs och kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free