Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du kommer inte förbi mig», väste hon.
»Minns du, vad du talade om? Blodskam! Sade
du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet
över dig själv!»
Liten och späd som hon var, försökte hon
pressa den unga kvinnan ned mot golvet. Men
Elin var henne för stark.
»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp
mig.»
Och Nils kom in. Hans panna var våt av
svett. Med vidöppna ögon stannade han ett
ögonblick och såg på scenen framför sig.
»Släpp mor», röt han. Och hans röst var
tjock.
Han böjde sig ned, grep det första tillhygge,
som kom i hans hand, och höjde det mot hustrun.
Då förstod Elin för andra gången, förstod,
att allt hopp var ute, och att han, som hon trots
allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och
ville hennes död.
»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull!
Slå inte! Skona mitt liv. Jag ska gå min väg.
Jag ska ingenting säga.»
Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde
hans ögon och hans ansikte.
»Undan mor», mumlade han.
Då lät Elin sina armar glida ned från det
tag, med vilket hon pressat sin värsta fiende mot
jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt
huvud bidade hon slaget.
Nils slog henne i huvudet, så att hon föll,
och med snaran fullbordade Inga Persdotter dådet.
Det blev tyst i rummet, då allt var slut.
Ingen ville se den andre i ögonen, på fällbordet
flämtade lampan, och på golvet låg Elin
Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.
Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod
Nils med händerna för ansiktet och vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
