- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
190

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke
mycket. Det var alltför olika, mot vad han själv
tänkte, och alltför ringa, mot vad han led.
Själv blev han förd ut och åter ledd in igen.
Män och kvinnor kommo fram och vittnade. De
berättade, vad de hade sett, och vad de visste,
och hela tiden stod Nils och tänkte:

»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta
mig dö, så att allt kan få ett slut?»

Inför rätten berättade Nils, huru allt hade
tillgått vid hustruns död, och han märkte icke
själv, att vad han berättade, var något helt annat,
än vad han sagt i sin första bekännelse inför
svärfadern. I den grad behärskade tanken, att
modern till varje pris måste räddas, hela hans
själ, att när man gjorde honom uppmärksam på,
att han motsade sig själv, visste Nils icke längre,
om vad han berättade var verkligt, eller om han
själv uppfunnit det för att rädda modern.

När Nils åter blev ensam i sin cell, var han
trött. Med huvudet lutat i sina händer satt han
på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som
bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.

Där blev det honom första gången klart :

»Det är icke för min skull, man gör allt detta,
kallar mig inför rätta, frågar ut mig, underkastar
mig förhör. Det är för att snärja mor.»

Nils rätade upp sig vid denna tanke, och
hans ansikte blev tungsint av grubbel.

»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han.
»Är det icke nog, om jag giver liv för liv?»

Nils fann intet svar på detta. Ty om han
någonsin förstått det, hade han glömt, att
sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en
högmodig man, nu var han så ödmjuk och
förkrossad, som blott den är, vilken känner sig,
ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin
plats i livet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free