- Project Runeberg -  Tvångströjan /
112

(1916) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

långt bakom mig, att fästet och handen hvilade lätt mot
mitt vänstra bröst, med kroppen styf och ögonen
uppspärrade och blanka.

Vi stodo där som statyer, så att jag kan svära på,
att våra sekundanter ej genast märkte, hvad som hade
händt. Nu flämtade Fortini och hostade litet grand.
Hans stela ställning slappnade. Värjfästet och handen
mot mitt bröst gledo undan, sedan sjönk armen ner till
sidan, och värjan vidrörde marken. Pasquini och de
Goncourt sprungo fram till honom, och han sjönk i deras
armar. Det var sannerligen svårare för mig att dra ut
värjan än att borra in den. Hans kött hakade sig fast
vid den, som om det ej ville släppa den. Det kräfde en
viktig ansträngning att fullfölja hvad jag hade gjort.

Men den smärta jag vållade, då jag drog ut klingan,
måste ha väckt honom till lif och handlingskraft, ty
han skakade af sig sina vänner, rätade upp sig och ställde
sig i posityr med sin värja. Äfven jag intog ställning,
undrande öfver, att jag hade genomborrat honom i
jämnhöjd med hjärtat, men ändå ej lyckats träffa någon
lifsviktig punkt. Men innan hans vänner hunnit ta emot
honom, veko sig hans ben under honom, och han föll
tungt till marken. De lade honom på rygg, men han var
redan död, hans ansikte var spöklikt stelt i månskenet,
och hans högra hand grep ännu hårdt om värjfästet.

Ja, det går verkligen förvånande lätt att döda en
människa.

Vi hälsade hans vänner och ämnade aflägsna oss; då
höll Felix Pasquini mig kvar.

»Ursäkta», sade jag. »Låt vara till i morgon.»

»Vi behöfva bara ta ett steg åt sidan», ifrade han,
»där är gräset ännu torrt.»

»Låt mig då fukta det i ert ställe, Sainte-Maure»,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:27:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tvangstroj/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free