Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eldtång äro utsökt arbetade och pusten är en verklig juvel.
Eldskärmens tapisseri kommer från Gobelinerna och dess
montering är fulländad; de roliga figurer, som springa längs
densamma, på dess fötter, på tvärstödet, på armarna äro
hänförande; allt är arbetat som en solfjäder. Vem gav
henne denna vackra möbel, som hon tyckte så mycket om?
Det skulle jag gärna vilja veta. Huru ofta har jag inte
sett henne med fötterna på stödet, nedsjunken i sin länstol
med klänningen uppdragen halvt till knäna till följd av
sin ställning, taga, sätta bort och åter taga sin snusdosa,
som stod mellan hennes pastiljask och hennes silkesdockor på
det lilla bordet! Var hon kokett? Ända till den dag hon
dog vårdade hon sin person, som om det varit dagen efter
det vackra porträttet, som om hon väntade blomman av
hovet, som trängdes omkring henne. Denna länstol
påminde mig om det oförlikneliga sätt, varpå hon ordnade
sina kjortlar, då hon sjönk i den. Dessa kvinnor från
förgångna dagar togo med sig vissa hemligheter, som utmärkte
deras tid. Prinsessan hade ett uttrycksfullt huvud, ett
sätt att säga sina ord och kasta sina blickar, ett särskilt
språk, som jag inte fann hos min mor: där fanns kvickhet och
gott lynne, mening utan tillgjordhet; hennes konversation
var på en gång rik och lakonisk, hon berättade väl och
målade med tre ord. Framför allt hade hon detta fördomsfria
omdöme, som helt säkert inverkat på hennes skaplynne.
Från sju till tio år levde jag i vecken av hennes klänning;
hon fann lika stort nöje i att ha mig hos sig som jag att gå
till henne. Denna förkärlek gav anledning till mer än en
tvist mellan henne och min mor. Ingenting upplivar för
övrigt en känsla i sådan grad som förföljelsens isiga vind.
Med vilket behag sade hon inte: »Är du här igen, lilla
häxa!» då nyfikenhetens orm lånat mig sina rörelser för
att smyga mig genom dörrarna upp till henne. Hon kände,
att hon var älskad, och älskade mig för min naiva kärlek,
som spred en solstråle i hennes vinter. Jag vet inte vad
som tilldrog sig hos henne om kvällarna, men hon hade
mycket främmande. Då jag på tåspetsarna kom till henne på
morgonen, såg jag, att möblerna i hennes salong stodo i
oordning, att spelbord voro framsatta och att här och där mycket
snus utspillts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
