Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
05
förde mig till den grad, att jag drog av mig handsken, då
jag fick se min far. Felipe hyste inte minsta fruktan eller
minsta misstanke. Han förverkligade allt vad jag väntade
av hans karaktär: han tror endast mig, sällskapslivet och
dess lögner angå honom inte. Abenceragen blinkade inte,
färgen från hans blå blod steg inte upp i hans olivbruna
ansikte. De båda grevarna gingo ut. Jag sade då leende
till Macumer: — »Herr de Marsay sade er ett epigram om
mig.» — »Bättre än ett epigram», svarade han »ett
epita-lam.» — »Ni talar grekiska med mig», sade jag leende
och belönade honom med en viss blick, som alltid låter
honom förlora besinningen. — »Jag hoppas det!» utbrast min
far och vände sig till fru de Maufrigneuse. »Nedrigt
skvaller är i omlopp. Så snart en ung person gör sitt inträde i
världen, har man ett verkligt raseri att gifta bort henne
och hittar på dumheter! Jag skall aldrig gifta bort Armande
mot hennes vilja. Jag skall gå ett slag i foajén, ty man
kunde tro, att jag låter ryktet sprida sig för att inge
ambassadören tanken på detta giftermål; Cæsars dotter får ännu
mindre misstänkas än hans hustru, som inte får misstänkas
alls.»
Hertiginnan de Maufrigneuse och fru d’Espard sågo först
på min mor, därefter på baronen med en ytterst illparig,
listig blick, full av underförstådda frågor. Dessa sluga
huggormar hade till slut märkt något. Av alla hemligheter är
kärleken den mest kända, och kvinnorna, tror jag, utandas
den. För att väl dölja den måste en kvinna också vara ett
vidunder! Våra ögon äro ändå pratsammare än vår tunga.
Sedan jag haft det utsökta nöjet att finna Felipe så stor som
jag önskade, ville jag naturligtvis ändå mer. Jag gav
honom fördenskull det överenskomna tecknet för att be
honom komma till mitt fönster på den farliga vägen du vet.
Några timmar efteråt fann jag honom också där orörlig
som en staty hållande sig längs muren med handen stödd
på kanten av min fönsterbalkong och studerande
återskenet från ljuset i mitt rum. — »Käre Felipe», sade jag,
»denna afton har ni förhållit er utmärkt; ni har uppfört er
såsom jag själv skulle ha gjort, om man sagt mig, att ni stode
i begrepp att gifta er.» — »Jag tänkte, att ni skulle
underrätta mig framför alla andra», — svarade han. — »Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
