Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte Läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid - 162. Stefan Lövings äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ȁr 1713. Blev jag av herr generalmajor Armfelt
kommenderad att bränna Borgåbron för fienden, och då
jag var vid broändan, sköt fienden med några hundrade
musköter tillika, så jorden rök under mig, men träffade
dock intet. Därpå kom en emot mig löpandes på bron och
lade an emot mig, vilken jag litet tillförene under en knall
träffade uti bröstet och han mig vid vänstra örat. Dock brann
bron på vår ända upp. När jag kom tillbaka, mötte mig
herr major Gyllenström och beklagade. Sade ock därtill:
»Vad skall man nu kalla Lövingen, som mist sitt öra?»
Jag svarade: »Mist haver jag mitt öra, dock är det det
vänstra; men mången mister än här sitt liv. Ryckte så
med fart av örsnibben, som hängde på sidan . . .»
»År 1715 . . . När jag vaknade i en stuga på Åland,
kommo 3 man för dörren med laddade gevär. Jag fattade
min pistol, sprang upp i strumporna rakt på dem och drev
dem undan, sedan de skjutit av sina gevär, dem jag med
underslag så förhöjde, att kulorna gingo i taket. Allenast
några krutkorn slogo mig i ansiktet, varav märke till grav
följer. Min kamrat och jag skyndade ut på isen, och, så
snart vi voro från land komna, föll mellan oss och landet
en outsägligt tjock dimma, men framför oss var solsken
som klaraste sommardagen. Efter oss voro 40 ryska
dragoner och kosacker. Vi höllo oss på en holme till mörka
natten, vände sedan våra skor bakfram och marscherade
hela natten. Om morgonen kom en väderil och slog med
lös snö våra spår igen. Som vi kommo på norra udden av
Skagö, mötte oss ett helt parti ryssar, där blev min
kamrat vid min sida nedstucken. Jag sprang från ett högt
berg neder i sjön, som havet uppspolat. Ryssarna kunde
intet komma till mig eller skjuta: jag satt i en bergskreva
under den Högstes beskärm, tog skorna av mig, ty de
fröso ihop, och kramade mina fötter för kölden. På
berget bröt jag några grankvistar över och under mig, låg så
en halv natt och frös så att liv och själ bävade därvid.
Steg upp och gick till Geta berg två styva mil över isen i
strumpfötterna, bärande skorna hopfrusna. Enär
vrakisen gjorde ont åt fotterna, måste händer och fötter taga
emot för stupande: vart steg var med blod bekräftat på
de två milen. När jag kom till lands, fann jag en riskoja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
