Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 192. Om landets städer och huvudstad - 193. Om kommunikationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen för denna sin födelsestad och gav gatorna namn.
Arkitekten Engel, född tysk, gav ritningen till senatens
och universitetets hus samt den nya kyrkan. Ehrenströms
och Engels för framtiden beräknade planer blevo dock
endast delvis följda, och små inbesparingar kostade
sedan stora summor.
Nu finnas i Helsingfors förenade alla de högsta
ämbetsverken och läroverken i landet utom kyrkans
domkapitel. Folkmängden växer hastigt, industrien bygger
sina verkstäder, gaslågorna skimra, järnvägarna rassla,
biler och bussar ila, flygmaskiner stiga mot skyn,
grönskande parker utbreda sig över de fordom kala, ödsliga
bergen. Ångfartygen röka, och varorna strömma in, så
att Helsingfors numera är den största fabriks- och
handelsstaden i landet.
Helsingfors är ännu endast en huvudstad i görningen,
dess brokiga befolkning har ännu ej sammanväxt, där
är för dyrt för vårt armod, för frestande för våra
svagheter; där återstår mycket att förbättra. Men där är ock
mycket samlat av landets bästa kraft, av vaket liv och
ädel fosterlandskärlek. Tiden har fogat det så; vi måste
pröva allt och behålla det bästa.
193. Om kommunikationerna.
Vad är kommunikation?
Det är allt slags samfärdsel och meddelande människor
emellan; det är alla de medel, varigenom man kan komma
till varandra eller skicka något till varandra. Emedan
välstånd och bildning ^å väsentligen bero av en sådan
förbindelse, brukar man bedöma ett lands framsteg efter de bättre
eller sämre kommunikationer, det lyckats förskaffa sig.
Här i vårt avlägsna larid, med dess vintrar och
ödemarker, visste människorna länge föga av varandra.
Deras vägar voro om sommaren sjön, om vintern isen. De
hade gångstigar över bergen, ridvägar över mon. Katolska
kyrkan lät göra de första landsvägarna, broarna, färjorna,
härbärgena. På femtonhundratalet fick landet
gästgi-verier och skjutshästar, på sextonhundratalet posten, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
