Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
UNGD OMS VÄNNEN
grimas, men teg, intresserat avvaktande
fortsättningen. Birgit ryckte till, när den
unge mannens röst träffade hennes öra:
»Ni är lycklig, fröken». Var det hån?
Hon såg upp och mötte en allvarlig,
halvt sorgsen blick ur de nyss så
spelande, glada ögonen. »Ser ni, fröken,
mina föräldrar äro som ni», fortsatte
han, nu med djupt allvar i röst och
blick, »och min bror — om ni visste,
vilken bror jag har — ja, det är
underligt att ett sådant hem måste kännas vid
en sådan stackare som jag. Nej, fröken,
motsäg mig icke, det är endast alltför
sant, jag, som är buren i förbön av de
mest gudfruktiga föräldrar, den ädlaste,
mest renhjärtade broder, jag är ett spån,
som virvlar runt i lustarnas malström,
utan förmaga, utan energi nog att stanna,
att rycka mig lös, innan jag uppslukas
av fallet». — :>Nej, ni kan inte — det
är väl därför, att ni försökt att hjälpa er
själv, som ni misslyckats hittills. Kasta
er i de eviga armar, som äro
nedåt-sträckta till er hjälp, där är räddningen.»
— »Ja, fröken, jag vet det, och andra ha
sagt mig det tusen gånger. Tror ni inte
jag ville? Men det är, som vore det
omöjligt att göra, vad som synes så enkelt,
kasta mig just som jag är i den öppna
frälsarefamnen.
Fröken, tänk om den ej är öppen för
mig längre, jag som syndat mot bättre
vetande så många år?» Han böjde sig
fram emot Birgit och såg på henne med
ögon, mörka av ångest. Dat gjorde henne
outsägligt ont om honom, och hon var
glad att kunna påminna honom om hur
den förlorade sonen blev mottagen, han
som med vett och vilja lämnat sitt hem
och förslösat sitt arv.
Under det tåget i nattens tysta timmar
ilade mot målet och de medresande så
gott sig göra lät sökte vila, sutto dessa
två där ute i korridoren, glömska av
trötthet och köld. Fröken Nilsson hade
för länge sedan lämnat dem åt sig själva.
Säkert kupde hon ej fäita, hur den
charmante världsmanen så i en hast
blev en arm publikan. Det var med en
axelryckning och en obeskrivlig min av
både medömkan och förakt, hon drog
sig tillbaka till damkupén och icke blev
synlig mer. — Det syntes vara en lättnad
för den unge mannen att få öppna sitt
hjärta; de voro främlingar för varandra,
skulle troligen ej mötas mer i detta livet.
Kanske var det i den känslan, han lät
henne blicka in i sitt innersta väsen med
dess synd och nöd, dess ånger och sorg,
dess hopplösa kamp att i egen kraft slita
de fängslande banden. Han hade sökt
plats i huvudstaden för alt, som han själv
och hans anhöriga hoppades, bli fri från
kamratlivets lockelser därhemma. Nu
skulle det bli annat av. I Stockholm
hade han inga ungdomsvänner. Där skulle
han akta sig för att göra sådana
bekantskaper, som kunde neddraga honom.
Han skulle gå i kyrkan om söndagarna
— han skulle — han skulle. Det gick
till en tid. Men den vackre, glade
tju-guåringen, så obekant med en storstads
faror, gick snart i fint utlagda nät. Ack,
han var ju ensam, skulle själv bevara sig,
han kände ej Jesus, vännen, nödhjälparen
annat än i teorien. Och så gick det sä,
att innan han visste ordet av, var han
mitt inne i malströmmen. Det fanns
inte en teater eller nöjeslokal, som han
ej besökt. Han var ung, han var glad,
han skulle njuta av livet, så ljöd det runt
omkring honom. Det blev kvällar och
nätter i brusande nöjen, det blev
morgnar i kväljande ångest och svidande
samvetskval, dagar i allvarlig föresals att säga
nej nästa gång — ack, nästa gång hade
han ej mod att säga det. »Till min tycka»,
slutade han sin bikt »hade jag en verklig
vän; då han såg, att det gick ohjälpligt
utför med mig, skrev han hem till de mina
och bad dem taga hem mig, innan det blev
för sent. Här» — han lade handen på
bröstfickan — »har jag ett brev från min
bror. O, vilket brev! Ni skulle gråta,
om ni läste det. Endast kärlek och
hoppfulla ord, inga förebråelser, de tro
ännu på mig, hoppas på min räddning.
Tänk, de reste ej upp och hämtade den
förlorade sonen, och lyckligtvis hade jag
energi nog att rycka mig lös och resa.
Nu har min käre broder skaffat mig
plats i en bank i...» Han nämnde en
för Birgit obekant plats i södra Skåne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
