- Project Runeberg -  Ungdomsvännen : illustrerad tidning för Svenska Missionsförbundets Ungdom / Årgång 22. 1918 /
193

(1918)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 5 Aug. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I UNGD OMS VÄNNEN

193

När solen gick ned

jßSBHet var en kväll om våren, en
så-dpgTM dan kväll, som gömmer på vårens
iy Sji hemlighet, detta outsägliga,
under-bara, som vi förnimma, men ej
kunna förklara. Det låg som ett löfte i
den klara luften, vilken ännu i sig hade
något av vinterns friskhet. Det var en
sådan afton, som man tvingas att tänka,
ty vårens oändliga längtan är betvingande.
Varför har väl våren så mycket av
vemod i all sin löftesrikhet, och varför
komma sorgliga minnen fram med större
skärpa då än annars? Är det kanske
därför, att våren i så mycket är ett med
barndomstiden, denna tid av renhet och
lycka, då man ej vet, vad det är att sakna
denna tid, då man lever av kärlek och
kan älska alla tillbaka? O, du heliga
barndomstid, hur fager var du ej, och
hur jag saknar dig nu, när barndomsvåren
flytt och solen gått ned!

Ja, solen hade gått ned i mitt ensamma
hjärta, och även denna afton skulle den
snart gå ned i naturen. Min blick följde
liksom längtande solstrålarnas väg, och
mina tankar fingo därvid en annan
riktning. Fanns det månne en sol, som ej
gick ned, fanns det en lycka, som ej
gömde på vemod, fanns det en tid utan
saknad och sorg, fanns det en vår, vars
blommor aldrig föllo av? I denna stund
kände mitt hjärta en längtan, som det
aldrig förr känt, och hela min varelse
önskade i oändlig trånad följa
solstrålarna på deras guldglänsande banor, långt
bort till det land, som barnet kallade
himmel. Ty i detta ögonblick kunde jag
på nytt känna mig som ett barn, och
jag glömde allt i världen, allt utom detta:
O, att solen aldrig ginge ned.

En kylig vindfläkt återförde mig till
verkligheten, och då såg jag endast en
strimma av aftonrodnadens guldglans, ty
solen hade gått ned, och det var åter
’höst i mitt hjärta. Aftonens kyla tvang
mig att gå tillbaka till det ställe, som
jag numera kallade mitt hem, och på
vägen mötte jag en gammal vän, som
lidit mycket, men som dock alltid var

glad. Han sporde mig om mina tårade
ögon, och han tycktes förvånad över att
i mitt ansikte se ett drag av ljus, som
han inte på mycket länge sett där. I
korta drag omtalade jag min upplevelse
och mina tankar om våren. Då tog han
vänligt min hand, såg mig länge i
ögonen och sade: »Min vän, du har fått en
aning om evighetshoppet, och du har for
ett ögonblick levat det sanna livet, ty vet
det: det finns en sol, som ej går ned,
det finns en lycka, som ej gömmer på
vemod, det finns en tid utan sorg och
saknad, och det finns en vår, vars
blommor aldrig vissna.» Och hela mitt inre
kände, att hans ord voro sanna, och det
kom som en stor läkedom över hela min
varelse. Hoppet växte, och jag kände
med jublande förvissning, att det fanns
något, som hette evigt liv. Nu visste jag
vårens hemlighet, och i mitt hjärta rann
det upp en sol, som jag kände, att ej
ens döden skulle kunna utsläcka.

Sedan den tiden har jag många gånger
följt solstrålarna på deras väg i stilla
vårkvällar, och de ha alltid talat till mitt
sinne på ett sätt så underbart och
outsägligt som aldrig någonting annat.

Jacob Ny v all.

§

Hälsning från Kina.*

Machenghsien, Hupeh, China, d. 2 april 1918.

Till Svenska Missionsförbundets Ungdoms
Konferens 1918.

Bröder och Systrar! Frid av Gud!

Från fjärran Kina, där vi trots inre
oroligheter, som ej lämnat oss alldeles
oberörda, likväl obehindrat fått och få verka vår
Mästares verk, sända vi Eder, S. M. U:s
representanter och övriga vid konferensen
närvarande missionsvänner, vår varmaste
fridhälsning.

Måtte Ni och vi aldrig tröttna i vår höga
kallelse att i ord och gärning göra Jesus
känd i världen! Såsom hälsningsord
mottagen 1 Kor. 15:16.

Edra i Herren lyckliga representanter bland
Kinas folk.

Judit och D. R. Wahlquist.

*) Anlände till Stockholm den 23 juli. Red.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free