Kan man tänka sig något otrevligare än ett sällskap, som slagit sig ned vid ett bord på en restaurang, men ingen vet vad han vill ha och där order och kontraorder hagla? Sällskapets olika medlemmar skola med matsedeln i hand komma överens om vad var och en vill ha. Då så skett, gör en av sällskapet beställningen hos kyparen, och densamme ombesörjer likviden, sedan han av sällskapets deltagare uttagit densamma med pålagda dricks.
- - -
Går du klädd genom restaurangen, får du dock ej behålla hatten på.
- - -
Högljudda och skräniga personer väcka ovilja var de än visa sig. På ett kafé t. ex. ses de med förargelse, ej blott av gästerna utan också av värden, som vet att hans lokal skys av folk, där dylikt sällskap uppträder.
- - -
På restaurangen kan du ej sitta i soffan bredvid en dam, om du ej står på förtrolig fot med henne. Du får vackert placera dig å en stol bredvid henne.
Sitta en herre och en dam och äta tillsammans, tilltala dem ej. De ha kanske gått ut för att vara ostörda.
- - -
Den, som å restaurangen fingrar och luktar på bröd och sedan lägger det tillbaka i brödkorgen, visar därmed att han anser det vara honom angeläget att restaurangens övriga gäster få veta, att han hör till de äkta knoddarnes led.
- - -
Om kyparen eller uppasserskan under serveringen skulle komma bärande glasen med fingrarne invändigt, så returnera dem obönhörligen. Man vet aldrig vad den - som varit i beröring med allt möjligt - kan ha för bakterieflora på fingrarne och som man får i sig genom att dricka ur glas, som hanteras på förenämnda sätt.
- - -
På restaurangen ta människor ibland uppassarens uppmärksamhet så i anspråk, att man förstår, att de anse honom uteslutande anställd för deras räkning. Det händer ibland - men tyvärr allt för sällan - att någon modig man påminner dessa retsamma knoddfigurer att uppassaren även måste ägna sina omsorger åt övriga gäster.
- - -
Ställ aldrig till uppträden på restaurangen på grund av missnöje med uppassaren eller det serverade. I de flesta fall är uppassaren utan skuld. Vänd dig till värden på stället.
Den, som tillåter sig kränkande kurtis med uppasserskan, fäster därmed övriga gästers uppmärksamhet på vilken tölp han är.
- - -
Två herrar sutto och åto i den eleganta och hygieniskt inrättade matsalen - där alltså rökning var förbjuden - då jag kom in.
En av dem var nära färdig. Han knackade på flickan, betalade, begärde tändstickor och tände en cigarr, drog några bloss på den, reste sig och seglade ut med stor värdighet.
Den andra knackade pa samma sätt, när han var färdig, betalte och gick. Ute i korridoren tände han en cigarr.
Medan han höll på därmed, frågade jag flickan, vem han var.
"Det ar lektor Andersson", svarade hon.
"Och den som gick nyss förut?"
"Det var hästhandlare Lundqvist".
"Hm!" sade jag.
- - -
En absolutist bör, som redan är framhållet, ej i oträngt mål besöka restauranger. Är han ej en stark karaktär, tar han lätt intryck, som kunna skada honom - det ligger en djup levnadsvishet i bibelns råd att ej sitta där de bespottare sitta. Är han en stark karaktär, som vet vad han vill, kan han omöjligt ha någon trevnad på krogen. Men går han dit, bör han - såsom jag i det föregående redan framhållit - iakttaga det försiktighetsmåttet att ej ta plats vid ett bord, varå rusdrycker äro framsatta. En ung man satte sig en gång å en restaurang vid ett bord, å vilket stod en mindre, tömd punschflaska och ett tomt glas. En person, som tillfälligtvis gick genom lokalen fick den uppfattningen, att den unge mannen druckit ur den punschflaska, som stod framför honom. Personen i fråga utspred det, och den unge mannen, som höll mycket hårt på sitt anseende som helnykterhetsman, hade mycket obehag av den ogrundade misstanke, för vilken han på detta sätt blev föremål.
- - -
Märker du på ett offentligt ställe, att någon persons toalett befinner sig i oordning: att hans halsduksknut gått upp, att näsduken hänger ut ur fickan eller liknande, fäst artigt uppmärksamhet därå. Är det en dam måste dock hänvändelsen ske i den mest grannlaga form: till hennes sällskap av ditt kön, om hon har sådant, eller uppasserskan. Hon kan eljes undra varför du flyger på henne och sålunda undgå att dra nytta av din tjänst.
- - -
Om du på offentliga ställen talar om andra - framför allt om det sker i klandrande - så nämn ej deras namn högt. Någon närvarande person, som du ej känner, kan stå i släkt- eller frändskap till den omtalade och sålunda bli sårad eller erhålla en upplysning, vartill han ej är berättigad. Vad han och andra åhörare tänka om dig, behöver jag väl inte säga?
- - -
Hårbosten i tamburen lägges efter begagnandet med borstsidan nedåt. Eljes slites träets polering onödigtvis - kanske borstfästet t. o. m. är av nysilver eller silver - och, det värsta av allt, blir borsten full av damm.
En förnuftig människa bär alltid med sig en liten fickborste. Det är ej blott obehagligt utan kan också vara riskabelt att använda hårborstarne i tamburen, och mången hårsjukdom härleder sig från ett dylikt commune bonum. I synnerhet gäller detta restauranger och andra offentliga lokaler.
- - -
I läsrum, bibliotek o. dyl. lägger man sig särskilt vinn om att stänga dörren sakta och gå tyst, ej slå med pulpetklaffar o. s. v. Att tala högt kan naturligtvis ej komma i fråga. De, som kommit dit för att läsa eller skriva, skola vara ostörda.
- - -
Att klottra på väggar och skära sitt namn i bord o. dyl. är hänsynslöst mot andras egendom.
En sådan otäck yttring av råhet som att göra ohägn i offentliga parker är belagd med böter.
Och tillägnar man sig blommor eller frukter i trädgårdar, är man tjuv, kanske ostraffad, men i alla fall tjuv.
- - -
Tidningspojken skall inte göras till föremål för dina politiska antipatier. Alltså yttrar du dig ej till honom om de tidningar han har att sälja. Endast vederbörande redaktion är i sådant fall lämpligt forum.
- - -
På kontor knackar man ej på dörren. Då besväras onödigtvis dess personal att ropa "Stig in!" eller gå och öppna.
- - -
Man får ej inträda å ett kontor med en rykande giftpinne i munnen. Och så mycket mindre kan detta äga rum i ett hem.
- - -
Besöker du en främmande plats och vill se dess kyrka under pågående gudstjänst, måste du uppträda ytterst stilla och hålla dig i närheten av utgångsporten. Vettlösa turisters störande framfart vid sådana tillfällen är avskräckande nog.
Offentliga institutioner ha skyldighet att bidraga till att formerna för samlevnaden bli så hyggliga som möjligt.
Det har i Sverge blivit modernt på senare tiden att bygga stilfulla tingshus med en inredning som motsvarar det yttre. Tidningsreferenterna ha lagt märke till, huru detta förändrat tingsmenighetens uppträdande. I det vackert möblerade väntrummet eller i domsalen med dess vita golv inträder man ej med smutsiga skodon, och inte spottas det på golvet.
- - -
Allt för många av de svenska ämbets- och tjänstemännen anse det som sin företrädesrättighet att uppträda skrikigt och ilsket mot allmänheten. De överordnades exempel ha trängt ner till de underordnade.
Jag minns, huru jag en sommarmorgon kom in på ett småländskt postkontor. Artigt bad jag den enda tjänstförrättande, som fanns i närheten av disken, en ung dam, att få köpa ett kortbrev.
"Andra sidan!" svarade hon med en ton, som kändes som ett slag vid örat. Varför inte lika gärna med ett vänligt tonfall? Det är precis som trodde man, att en statsinstitutions värdighet förlorade därpå.
Jag gick till andra sidan, där ingen fanns. Då jag stått där en stund kom en annan ung dam, som hållit till i rummets bakgrund, fram. Minen uttryckte harm över att ha blivit störd, över att behöva göra sig besvär.
Jag upprepade min begäran. Kortbrevet kastades åt mig. Det hör annars till uppfostran att lära ungdomen, att det endast är åt hundar man kastar. På mitt "Var så god!" då jag lämnade 10-oringen för kortbrevet följde ej något "Tack!", endast en sur min.
På samma sätt går det till vid en mängd postanstalter och andra offentliga institutioner. Det är sannerligen inte underligt, att råheten florerar.
I tjänsteutbildningen borde ingå att lära sig att behandla allmänheten
artigt, och praktiserandet av denna lärdom borde vara en av de
ofrånkomligaste tjänsteplikterna.
