Frun har varit på kafferep och kommer hem i sista stund före middagen, röd och andfådd.
"Skynda sig och tänd upp!" beordrar hon jungfrun.
"Det finns inte några tändstickor".
"Skynda sig då efter". Och en slant stacks i flickans hand.
Nedför tre trappor, ut på gatan, in i butiken, väntan där i några minuter, och så tillbaka samma väg med en låda tändstickor (à 3 öre. När man tar ett paket med 10 lådor kostar det 20 öre).
Potatisen påsättes, steken från i går in i ugnen för att uppvärmas och såskastrullen fram. Buljongen från i går skall spädas ut med lite rotsaker och redas, så att det blir grönsoppa.
"Det finns bara ungefär en tallrik buljong kvar".
"Kors! Då måste Anna köpa några buljongtämingar. Hur många äro vi? Fem. Alltså fyra buljontärningar".
Sextio öre i flickans hand. För andra gången under denna middag nedför tre trappor o. s. v. efter fyra buljongtärningar, som kosta 60 öre. En närande och välsmakande rotbuljong hade ej kostat mer än detta värdelösa blask.
Emellertid blir middagen försenad på grund av detta spring. Husfadern är vid dåligt humör. Frun beslutar att blidka honom med några goda kakor till kaffet. Det finns naturligtvis inte några sådana hemma - kaklådan står olåst i en skrubb, så att barnen tömt dess innehåll. Alltså måste jungfrun för tredje gången under denna middag utför de tre trapporna. Och så kommer flickan med några kakor av kemikalier, kryddessenser, margarin o. dyl., smaklösa och ohälsosamma à 5-10 öre st. Om de bakats hemma, hade de ej kostat mer än fjärdedelen men varit fyra gånger så goda.
Det är dyrt att sakna förutseende och förråd.
- - -
En dag finner herrn bara bränt spisbröd i korgen. Han söker och söker, kommer djupare och finner att en tredjedel av brödkorgens innehåll består av smulor och småbitar och frågar vad det är för slags ordning.
Frun mumlar något om de slarviga jungfrurna. Och stjälper de andra smulorna i slasken.
I ordentliga hus har man en särskild låda för dylika småbitar av bröd och skorpor, mjukbröd, som blivit torrt, mindre väl gräddat bröd o. s. v. Denna låda får ej stå till dess innehåll möglar, utan litet emellan males detta till rivebröd, som är förträffligt, då man gör puddingar, kroketter o. s. v. Det kan också blötas upp och bakas om.
- - -
Jungfrun har i något "fint" hus lärt sig, att kanten på limpan inte kan serveras (den är det bäst gräddade och alltså det bästa på hela limpan). Inte heller kan hon själv äta upp den. Alltså kastas den i slaskhinken.
Se efter vad dessa limpkanter väga och alltså vad de representera för värde. Räkna så efter huru många limpor som köpas per år. Och så ger det sig snart, huru mycket pengar sålunda slängas i slasken.
- - -
Frun reste bort på en vecka, och en ogift väninna skulle sköta om huset.
Då hon kom ut i skafferiet fann hon på en tallrik en slurk havregröt. Den luktade sur lång väg och kastades alltså bort. Vidare fanns en halv karott risgryn, en portion sås i en såsspilkum, en tallrik ärter, som blivit över, då det gjorts puré andra ärtdagen, några torra brödkanter, en stekt lök med dess fett på ett fat och några kalla potatisar. Hon malde alltsammans i köttkvarnen, lade det i ett fat, slog i ett par ägg, saltade det och lät jungfrun väl arbeta det tillsammans, formade bullar därav och stekte dem i smör med lök.
"Å, kors", sade jungfrun, "det här smakar ju riktigt gott. Och vi bruka alltid kasta bort sådant".
"Väl inte förr än det stått så länge, att det möglat?" frågade den tillfälliga husmodern med en glimt i ögat, vilken undgick jungfrun.
"Nej, för det mesta inte förr", svarade jungfrun.
- - -
Slöseri är osmakligt i vilken form det än uppträder, men obehagligast är det då det blir daglig vana i hushållet. Ty då faller det droppe efter droppe, sakta och omärkligt, men säkert undergrävande ekonomien; och åstadkommer det kanske inte direkt brist, så gör det i alla händelser att man i hus med begränsade inkomster måste underkasta sig att avstå från vissa ting, som kunde höja trevnaden.
Den, som för att tända upp, använder mer än en tändsticka är en slöserska. Var förtänksam och spänta stickor i förväg och låt likaledes ett och annat trä torka på spiseln eller under spiseln (ej i stekugnen) i förväg.
Sedan maten kommit i kokning, skall elden endast underhållas, alltså vedmängden och draget minskas. Att - såsom allt för många matlagerskor för sed hava - alltid elda med full spisel och fullt drag, blir dyrbart. Och det ginge väl an, om någon förmån vunnes därmed, men det är alldeles tvärtom. All gräddning och kokning vid sakta eld ger en både lättsmältare och till utseendet behagligare föda än en snabbgräddad eller stormkokt.
Att steka i ugn är för ett flertal husmödrar något alldeles okänt. Och dock sparar detta så mycket fett. Varjämte stekningen kan försiggå medan något kokar på spiseln.
Hur många husmödrar vattlägga ärter, risgryn o. dyl. så att de bli mera lättkokta (alltså krävande mindre bränsle) och mera lättsmälta?
Hur många husmödrar koka på torsdagen så stort parti ärter, att det räcker för två middagar: ärtsoppa ena dagen, ärtpuré med brödtärningar andra dagen?
Hur många husmödrar uppgöra en plan för en vecka i förväg i avseende å maten?
- - -
En maska hade släppt på knäet å Kalles strumpor. Mamman hade på mindre än en halv minut innan Kalle gick ut efter frukost kunnat fästa till den, så att det ej märkts. Men det gjorde hon inte. På middagen kom Kalle hem med ett duktigt hål på strumpan. Nu lagade mamman det, men nu fick Kalle en stor ful stoppkluns på knäet och kunde aldrig mer vara riktigt fin med de strumporna.
- - -
"De där kunna inte lagas", sade skomakaren, då Kalle kom till honom med ett par skor för att få dem halvsulade. "Du har gått med dem för länge. Det vari halvsulan skall fästas är bortslitet".
- - -
Locket till porslinskaffekannan har hotat att falla av varje gång man serverat kaffe.
"Knyt fast locket med ett litet band", sade husfadern. Ja, det skulle husmodern göra, men det vart aldrig av. I går när påtårn serverades och kannan måste lutas extra hårt föll locket av och gick i bitar.
En ny kanna måste köpas. Den kostade 20 kronor.
- - -
Kaminen kunde ej fullt förbränna de kol, som lågo överst. Men de togos i alla fall ut samtidigt med askan och fingo följa med ut på trädgårdslandet.
När det blev tö upptäckte herrn dem en dag. Och då tog han ett såll, siktade ur kolen, bar in dem och lade ett par skovlar därav i kaminen. De brunno utmärkt.
Men jungfrun såg på honom med djup ringaktning. "Vad han är snål", tyckte hon för sig själv. Hon förbehöll sin högaktning åt dem, som köpte kol och kastade ut dem obrända.
- - -
Det skulle slås in ett paket. Något papper fanns inte, och man var tvungen att ta den färskaste tidningen, som inte alla familjemedlemmarne hade läst.
När varor komma från boden, vik då ihop omslagspapperen ordentligt och lägg dem jämte tömda påsar på en bestämd plats.
Omslagspapper är ej blott nyttigt då man skall slå in paket. Det är bra att lägga på golvet sedan man skurat och innan det torkat så, att man kan pålägga mattan. Det är bra att lägga på spiseln, i lådor och skåp; det är bra att ha till hands, om man vill klippa ett mönster; det är bra att slå in mat i (tidningspapper är härför olämpligt), o. s. v.
- - -
Snören behövas nästan dagligen i ett hus. Sådana behöva aldrig köpas i de hus, där man tillvaratar dem, som tillhöra paketen från butikerna.
- - -
Kalles mamma hade rotsakerna förvarade i trälådor i källaren. Då hon på sin tid slog upp lådlocket, vart det spikar kvar i det. Det fanns tång i huset, men mamma tyckte att det var besvärligt att gå upp efter den; hon skulle ta med den ner någon gång, då hon skulle hämta något i källaren. Men varje gång hon hade ärende ner i källaren, glömde hon tången.
En dag rev hon ett stort hål i fingret på en av spikarne. Den var både rostig och smutsig, och hon hade nog hört talas om blodförgiftning, men hon hade brått med att få potatisen påsatt - hon hade efter vanligheten dröjt till sista stund med att börja middagsmatlagningen - och så varken tvättade eller förband hon såret.
Andra dagen stack det i fingret; tredje dagen värkte det svårt. Hon gick till doktorn. Han skar av fingret och sade, att om hon dröjt längre, hade han måst taga hela handen, kanske t. o. m. armen.
Det kom alltsammans av att hon ej gjort sig mödan att ta spikarne ur lådan, då den slogs upp. Det är alltid slöseri att skjuta upp till i morgon, vad man kan göra i dag.
- - -
Lillan kom hem till frukost med frossbrytningar.
"Lägg henne och ge henne något varmt att dricka, så att hon får svettas", sade herrn.
Men frun kunde ej offra 10 minuter åt detta förr än på eftermiddagen. Och då halp ej ett så enkelt medel, eftersom febern då redan på allvar fått tag i den lilla barnkroppen.
Det vart difteri med veckors sjukläger, och all den upp- och nedvändning, den oro och den kostnad, som ett dylikt sjukdomsfall medför i ett hus - vilket allt kunnat undvikas, om lillans kropp medels avledande behandling fått hjälp att bli av med det sjukdomsfrö, som fritt fick utveckla sig, emedan mamma tog i håll med det för sent.
- - -
Frun höll till på vinden då någon ropade efter henne. "Jag skall strax upp igen", tänkte hon och brydde sig därför ej om att sträcka ut handen och släcka det elektriska ljuset, då hon gick förbi kontakten, som satt i trappnedgången.
Väl nedkommen, vart hon uppehållen, och städningen på vinden blev ej fortsatt. Då hon kom upp på vinden nästa gång hade ljuset brunnit en hel vecka, natt och dag, och mätaren hade noggrant inregistrerat varenda sekund, ty elektricitetsverket tog betalt på kilowattimme.
Släck alltid det elektriska ljuset, då du lämnar ett rum, vari ej någon befinner sig.
- - -
Det skulle bli stortvätt i huset. Två tvätterskor anlände, frukosterade och skulle börja sitt arbete.
"Var är lutpulvret?" frågade en av dem.
"Ack, vi ha ju inte köpt något", erirmade sig frun nu.
Detta hände på landet. Det var en halvtimmes väg till handelsboden. Ett bud fick sätta bort en timme för att gå efter lutpulvret. Tvätterskorna hade ingenting att göra under tiden. Och till på köpet förhindrade de jungfrun att utföra sitt arbete genom att sladdra med henne.
När ett arbete börjar, skola alla grejor därför ligga i ordning.
- - -
Jag satt och såg på, när ungdomen i mitt hus tände julgranen. Det skedde med säkerhetständstickor. Dessa slockna som bekant lätt. När en sticka slocknat, tände man den åter på ett av de redan tända ljusen, och sålunda kunde tre, fyra ljus tändas med en sticka.
Alla gjorde så utom min tjänsteflicka, den enda i huset, som stammade från ett verkligt fattigt hem. Hon strök eld på en sticka för varje ljus hon tände och kastade så bort den.
Jag kunde ju inte låta bli att anmärka på detta slöseri med tändstickor. Hon ryckte harmset på axlarne. "Just som det skulle vara så noga med några tändstickor", menade hon, fastän hon ej sade det.
"Ja", besvarade jag hennes tysta harmsna invändning, "om det i varje svenskt hem sålunda bortslösas tio tändstickor bara på julafton, är det lätt att räkna ut, att det blir många tusen paket på hela landet. Kostnaden därför skulle kunna ha använts till något nyttigt".
Men nu är det naturligtvis så, att den, som meningslöst slösar med tändstickor på julafton, gör det hela året, och det blir följaktligen en nämnvärd summa på den personen redan på ett år, en betydlig på ett människoliv.
Man blir tyvärr nödgad att antaga, att den, som slösar med tändstickor, inte är sparsammare, när det gäller andra saker. De många bäckarna små bilda slutligen en å av onödiga, av meningslösa utgifter. Och kostnaderna för dessa meningslösa utgifter betyda - i fall ens inkomster äro begränsade - att man måste avstå från något, som kunde höja ens hälsa och trevnad.
Och att meningslöst kasta bort pengar, därför att man inte gör konkurs på det, är ju fånigt. De många hushållens slöseri i detta fall äro enstaka stämmor, som, förenade, bilda den väldiga kören: "Vårt land är fattigt, skall så bli".
- - -
För bok över dina utgifter! Särskilt viktigt är detta för husmodern. Först sedan man funnit vad olika artiklar gå till för månad eller år, ser man var inskränkningar kunna göras.
Bokföringen gör också att man ej frestas att anlita krediten, vilket ofta är detsamma som att leva över tillgångarne.
All hushållskonsts A och O är att hålla behoven lägre än tillgångarne. Och att ej vara skyldig någon något ger en trevnad, en självständighet, en trygghet, som knappt kan övervärderas.
- - -
Han var handelsbetjänt och slog för Lisa, som tog intryck av hans uppmärksamhet. Förmodligen var det detta, som gjorde att han etablerade sig som sin egen - det är ju också så lätt i våra dagar, då man blott behöver pengar till första kvartalets hyra och skylten för att kunna öppna affär.
Han hade ej lite kunder, och det ansågs att affären skulle komma att gå bra.
Han fortfor att uppvakta Lisa.
En dag fick Lisa anledning att besöka hans innanför butiken belägna rum - naturligtvis i sällskap med sin mamma: en ung flicka, som är det ringaste rädd om sig själv och sitt rykte, besöker aldrig en ung man på hans enskilda rum.
Byrålådorna voro ej tillskjutna, och det man såg visade, att det var kragar i samtliga lådor. I den ena voro de blandade med halsdukar och strumpor och i andra med skjortor, trikåsaker och strumpor.
Garderobdörren stod på glänt. Genom springan såg man skodon, kläder och sportartiklar i en hög på golvet. En skrivbordslåda stod vidöppen, blottande den ruskigaste röra av böcker, visitkort, brevpapper, kuvert, brev, blyertspennor o. s. v.
Mamman fäste Lisas uppmärksamhet därå, och så sade hon:
"Du kan vara säker på, att samma ordning, samma brist på system råder i hans affär och i hans kontorsböcker. Hans affär kan följaktligen ej gå länge, och den, som ekonomiskt ej vill eller kan sköta sig, är högst olämplig till äkta man och familjefader. Jag tillråder dig att ej uppehålla honom längre med falska förhoppningar".
Dottern svarade ingenting härpå, men det var tydligt, att hon ej intresserade sig för att följa moderns råd. Modern förstod emellertid att arrangera det så, att den unge handlandens tillfällen att träffa dottern blevo allt färre, och dennas kärlekslåga slocknade snart i brist på näring.
Efter föga mer än ett år var handlanden försatt i konkurs och dömd till 2 mån. fängelse för vårdslöshet mot borgenärer.
- - -
Andersson hade alltid bråttom.
Härom dagen kom jag dit för att betala min skuld för det senaste kvartalet. Jag vet, att hans bokföring inte är idealisk (ty då skulle jag redan ha haft min kvartalsräkning), vadan jag aldrig betalar honom annat än mot specificerad räkning.
Han skulle alltså nu skriva ut den. Det var ju redan en hänsynslöshet mot min tid, ty jag måste vänta medan det skedde. Nu skulle han, som har bråttom (därför att han alltid börjar för sent med varje sak) skynda sig extra. Han hoppade över en post ena gången och summerade galet den andra gången - om han haft att göra med en kund, som varit lika slarvig som han själv eller mindre hederlig, skulle han förlorat 9 kronor.
Nu förstörde han i alla händelser tre räkningsblanketter, och även för trycksaker blir det pengar på längd, när man använder det tredubbla antalet av vad som verkligen behöves.
- - -
"Jag begriper inte hur det är möjligt att det bara nätt och jämnt vill gå ihop för skohandlare Pettersson", sade jag en dag till en vän. "Han driver ju rätt stort och lever inte överflödigt på något sätt".
Min vän förstod det inte heller.
Så en förmiddag kom jag på besök å skohandlarens kontor. Han bläddrade nervöst i ett slags kladd.
"Var snäll att komma igen om en timme eller så. Det är sista dagen för en växel, och jag måste ha ut några räkningar".
Jag nickade och gick.
Då jag kom tillbaka, var han inte inne.
"Är det skäl att jag väntar på honom?" frågade jag bokhållaren.
"Knappast. Han fick lov att gå ut och låna ihop pengar till den där växeln".
"Räckte inte räkningarna till?"
"De voro på fyra gånger så stort belopp, men den ene var inte hemma; den andre var inte beredd att betala utan att ha blivit varskodd; den tredje hade en liten anmärkning mot räkningen och skulle komma upp o. s. v.".
"Jag kommer då igen i morgon", sade jag.
Om en stund mötte jag Pettersson i bil.
Och jag fick sedan höra, att han fått ihop pengar först så sent, att växeln fick lösas hos notarius publicus. Den var icke protesterad, men protestkostnaden fick Pettersson betala.
Förödmjuka sig för att låna, betala bil, få sitt renommé i banken skadat, bli utan frukost, leva under utmattande nervös upphetsning ett par timmar, förödmjuka sig hos notarius publicus och betala till - allt därför att till utgiften befintliga fordringar ej indrivits i tid.
Jag förstod, att Pettersson var slagen till att jäktas ut i förtid, men att han ändock aldrig skulle få mer än så, att det nätt och jämnt gick ihop för honom - om han ens kom så långt.
- - -
Jag köpte en gång i mina unga dagar en landsortstidning, på vilken ett bolag och två enskilda stupat.
Mycket pengar hade jag inte, och det var smått på många sätt. Papper fick jag att börja med endast mot efterkrav, och jag kunde ej taga mer än 50 ris åt gången. Så ökade jag partiet till 100 ris med en månads anstånd. Anståndet ökades sedermera till tre månader.
En dag satt en pappersprovare uppe i mitt arbetsrum. Under tiden kom en tryckeripojke och bad om manuskript.
Jag drog ut en låda, där manuskript för varje särskild avdelning lågo i sina bestämda fack, så att jag ögonblickligen kunde ge pojken några bitar Ett och annat, några Skämt, några För dagen, några Hus och hem o. s. v.
Provaren följde mina göranden högst intresserad. Så sade han sedan pojken försvunnit:
"Borde inte redaktören köpa en vagnslast papper?"
"Skulle ni våga sälja så mycket papper till mig?" genfrågade jag.
"Ja", svarade han. "Till den, som har så där i sina lådor, är det inte farligt att sälja så mycket han vill köpa".
Jag såg lite frågande på honom.
Han svarade:
"Med denna blick i eder manuskriptlåda vet jag, att ni är 1) arbetsam, 2) förutseende och 3) har ordningssinne - de tre huvudbetingelserna för framgång i livet".
Så köpte jag min första vagnslast papper.
Tio år därefter hade min tidning gått om alla stadens övriga. Och jag
köpte fem vagnslaster papper åt gången.
