Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty icke kunde vi väl — tanken svindlade — själva
ha berusat oss till oigenkännlighet och kommit i envig?
Men vår självbevarelsedrift hade otvivelaktigt verkat i
punschbevarande riktning. Nej, här hade varit slagsmål
på fullt allvar med utbölingar, som kanske just nu
jagade oss i skogarna eller rentav slagit oss sanslösa.
Intet var att göra och båten skulle strax gå. Tiden
var knapp. Avmätta, korrekta, med pannorna i djupa
veck togo våra gäster avsked. De hade verkligen
icke trott att det angenäma besöket skulle sluta så
obehagligt.
Då trädde Bachmann och jag fram hälsande med
något vingliga åtbörder. Vi togo snedsteg, skrattade
fnoskigt och försökte sluddrande på målet övertyga
stockholmarna om nödvändigheten att stanna och äta
sillfrukost med agremanger och mycket punsch —
punsch? Vatusannudå — är den slut? vafalls? Men
stanna i alla fall — hick — fall! Vi kan köpa ny
punsch på båten! Och öl och munk och ännu mer
punsch!
Generade över vårt tillstånd, stela, ogenomträngliga
i anseende till utseendet bockade de dystra gästerna
avsked med en värdighet, som icke ens glädjen över
att vi ännu voro i livet kunde göra litet mindre dyster.
Långsamt drogo de sig baklänges mot grinden. Icke
ett leende livade deras drag.
Då tyckte jag att vi skämtat nog.
— Nu, Alf, slutar vi med det här skojet!
Och vi återgingo till den mycket nyktra
verkligheten. Men våra gäster trodde oss icke. Vi försäkrade
dem att vi bara skämtat. Vi följde dem till bryggan
under försäkringar. Men antagligen tro de ännu i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
