- Project Runeberg -  Under fredsbanéret /
87

(1916) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - IX. Sveket mot barndomsvännen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEKET MOT BARNDOMS VÄNNEN

87

Hon tyckte sig ha brutit med det gamla och börjat något
nytt. Hon hade kastat om seglen och lagt ut mot okända
kuster, som lockade med det oseddas hela makt.

Då hade det också kommit över henne att söka upp
sin barndoms älskade. Icke för något annat än för att
få öppna sitt hjärta för någon i den stund, som det hotade
att sprängas under trycket av alt det, som stormade på
henne. Hon hade kommit till honom just emedan hon
i hela vida världen icke ägde någon mer, som hon kunde
giva sitt förtroende.

»Och när du ej blott förstod mig och tillgav mig för
att jag gjorde det, som i så mångas ögon måste se så
vanvettigt ut, eftersom det ej fans något synbart skäl
därtill» — det hägrande domprosteriet hade hon ej låtit
honom veta om — »utan även frågade om du fick vara
med på seglatsen, då var min lycka fullständig.»

Så hade hon talat.

Hans liv hade förflutit så lugnt och jämt. Det hade
ärrat över hjärtesåret. Hon stod framför honom i
barndomsminnenas dager, ren och skär som ett högre väsen.
Han hade försonat sig med tanken på, att han ej fick
äga henne. Hon hade stått för högt för honom. Han
levde i minnet av det förflutna medan dagarne gingo,
den ena lik den andra, i idog strävan. Han märkte sällan,
huru stenarne röjdes bort från hans väg av Emfreds
trogna händer, och när han märkte det, kunde han dock
aldrig komma att tänka på, att hon, utan att han begärt
det, givit honom sitt hjärta.

Så kom hans ungdoms Karin igen. Hon var sig så
lik — samma djärva drömmar. Nu voro de dock icke
flyktiga hugskott som förr. Han kände, att hon visste,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:21:59 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/unfreb/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free