Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torv, brunkol och stenkol - Sanddyner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nedtill förgrenade sig stammarna i underjordiska delar, som fått
namn av stigmarier efter de runda ärr, där rottrådar bortfallit.
Stammarna bestodo av ved omkring en inre märg och omgåvos
av bark. Ormbunkar samt sparsamt med araukarier och
cykadéer tillhörde också karbontiden. Antracit kan väsentligen
endast ha uppstått av alger, och likaså den grafit, som finnes i de
äldsta avlagringarna i vår jordskorpa. De feta Bogheadkolen,
som giva mera kolväte än några andra kol, eller 300—400
kubikmeter gas per ton, äro sålunda bildade av alger, som måste ha
utvecklat sig i kolossala massor i sjöar och laguner.
Cannelkolen, vilka likaledes äro ytterst gasgivande, bestå till en stor
del av stora massor av ormbunkssporer och pollenkorn av högre
växter. Man kan för övrigt av den rika växtlighet, som i
tropikerna finnes kring floder och i träsk, bilda sig en
föreställning om yppigheten hos den vegetation, som lämnat stenkolen
(fig. 213).
Raka motsatsen till torvmossarna bilda sanddynerna, vilka
på många ställen kanta kusterna av Östersjön och Nordsjön
förutom andra hav och äro särskilt utmärkande för sandöknarna
i Afrika och mellersta Asien. Dynerna äro sandavlagringar,
som åstadkommas av vinden, som sopar ihop den lösa, lättrörda
sanden till allt högre kullar. På vindsidan stiga dessa kullar
sakta uppåt för att på läsidan däremot stupa brant ned, och över
brantens kant trilla oupphörligt sandkorn efter sandkorn utför.
Varje vindfläkt låter ett par fulla skövlar följa varandra,
stormen virvlar upp oerhörda sandmoln och föranleder i den heta
öknen den fruktade samum med dess glödheta sandregn. På
detta sätt krypa dynerna såsom ett glupskt odjur inkräktande på
ängar, skogar och bebodda orter, som ligga bakom dem. På
Frische Nehrung på sydkusten av Östersjön vinner sanden
årligen 3 1/2—5 1/2 meter, på Sylt 4 1/2 m., i franska Bretagne till
och med 25 m. Skogar kvävas, byar begravas i sanden, mången
gång till en sådan höjd att endast kyrktornet skjuter upp; dyner
finnas nämligen av hundra meters höjd. Då dynen sedermera
vandrar vidare, komma också byar och byggnader åter fram,
men endast såsom ruiner, och såsom ruiner återfinnas också i
mellersta Asien, i Takla-Makanöknen t. ex., lämningar av för länge
sedan i sanden begravna städer. I den libyska öknen i östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
