Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Banor av mera säregen art - Amerikanska järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-116
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
eller Stillahavsbanan, som den vanligen kallas därav, att den
förbinder de östra staterna med Stillahavets kust. I slutet av 1850-talet
upptäcktes i Kalifornien stora guldfyndigheter, och mänskligheten greps
av sannskyldig guldfeber. Från världens alla hörn kommo
lycksökare, som på kort tid ville skaffa sig en förmögenhet. Guldlandet låg
emellertid långt borta och var skilt från de östligare staterna av
mäktiga bergskedjor och ändlösa prärier. På dessa otillgängliga områden
kringströvande rövarband, och indianerna utgjorde en ständig skräck
för de resande. Talrika överfall förekommo, och för att våga sig ut
på resan försågos karavanerna med stark eskort.
På 1850 talet åtog sig John Butterfield att föra de resande från
S :t Louis till San Francisko på 25 dagar, och en mera regelbunden
trafik kom till stånd. 1860 inrättades postgång med ridande
postbud, och det blev möjligt att befordra ett brev från Missouri till San
Francisko på 9 à 10 dagar. Utefter linjen uppbyggdes blockhus,
vilka försågos med väl beväpnad besättning, och längs vägen
patrullerade beridna skyddsvakter. Detta blev emellertid en dyrbar postlinje,
och brevportot uppgick till c:a 20 kronor. För de resande var
emellertid den långa färden med alla sina besvärligheter icke en fullgod
lösning av kommunikationsfrågan, och år 1862 påbörjades en
järnväg västerut från Ohama i Nebraska. Järnvägsförbindelse mellan
denna stad och öststaterna hade uppnåtts under de föregående åren.
Den nya järnvägen drogs fram genom prärierna, över långa
ökensträckningar och genom de väldiga bergskedjorna. Stora voro de
naturhinder, som ställde sig i vägen för banan, och dessutom hade man
indianerna, som gjorde allt för att hindra arbetet. Ett stort antal
broar och viadukter byggdes, och såsom en egendomlighet må
nämnas, att dessa nästan alltid utfördes såsom träkonstruktioner, ofta av
ansenlig längd och höjd. Banan, som dramdrogs till Sacramento och
San Francisko, färdigbyggdes på 7 år.
Ett flertal banor hava sedan anlagts mellan Atlantiska oceanens
och Stilla havets kuster, gående genom såväl Förenta Staterna som
genom Kanada. Den andra stora pacifikbanan i Kanada, "Grand
Trunk-linjen", som förbinder Moncton med Port Prince Rupert, har
en längd av 5,700 km. och blev färdig år 1914.
Utmärkande för de amerikanska banornas tillkomst är, att
huvudvikten synes hava lagts på att få järnvägslinjerna till stånd så raskt
som möjligt. Man har därför byggt billiga anläggningar utan allt
för stor omsorg om de resandes säkerhet, och sedan, i den mån
trafiken ökats, påkostat desamma stora summor för förstärkningsarbeten.
När detta en gång påtalades svarade president Lincoln: "Vi hava att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
