Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Ånglokomotivets införande och första utveckling - Ångmaskinens införande på andra områden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING. ÅNGHAMMAREN.
241
den Stephensonska synes det ej hava varit Stephenson själv, som framlade
konstruktionen, utan tvenne av hans ingenjörer, Williams och Howe. Figur 175 visar denna
reglering, som mycket snart vann insteg å såväl lokomotiv som fartyg. Senare
konstruerades en mängd olika avarter av densamma dels i syfte att ernå andra
öppnings-förhållanden å sliden, dels för att erhålla en rak kulissbåge, vilken ju alltid är enklare
att tillverka än en bågformad sådan.
Som slid användes den vanliga plansliden. Kolvsliden började dock redan tidigt
komma fram i konstruktionerna, men det skulle dröja ganska länge, innan de höjda
ångtrycken framtvungo ett allmänt införande av denna slid. Man försökte sig även under
den första utvecklingsperioden på att använda expansionsslid, men fann snart att den
härigenom erhållna vinsten mer än utjämnades av den samtidigt medföljande
komplikationen.
Lokomotivångpannan undergick ej under den första utvecklingstiden, liksom ej
heller under senare tid, några större principiella förändringar. Den pannkonstruktion, som
användes å »Rocket», visade sig medgiva de största utvecklingsmöjligheterna. Olika
konstruktörer försökte sig visserligen på olika nykonstruktioner, men utan varaktig
framgång. Eld ytan ökades däremot undan för undan. »Rockets» eldyta var c;a 13 m2.
År 1848 byggdes lokomotiv med 186 m2 eldyta.
ÄNGMASKINENS INFÖRANDE PÅ ANDRA OMRÅDEN.
Fig. 176—177. Nasmyths ånghammare från år
1842.
Vi hava i det föregående omnämnt ångmaskinens införande inom gruvindustrien,
inom en del andra industrier, på fartyg och för järnvägsdrift. Den började samtidigt
att vinna tillämpning på ett flertal andra,
speciella områden. En av de viktigaste av
dessa speciella ångmaskinkonstruktioner är
ånghammaren. På detta liksom på så många
andra områden var Watt
föregångsmannen. Han patenterade redan år 1784 en
ånghammare och lade i patentet klart fram
tanken att ångmaskinen skulle kunna
direkt verka på arbetsstycket, utan
mellanliggande balans. Denna direkta typ kom
dock ej till utförande, utan Watt
tillverkade ånghammare tämligen direkt
kopierade på hans vanliga balansmaskin.
Det stora namnet på detta område
blev engelsmannen James Nasmyth, född
1808, död 1890. Det var här liksom nästan
alltid så, att behovet skapade uppfinningen.
År 1839 gällde det att smida en stor ångares hjulaxel, och dåvarande hammare
visade sig ej tillräckligt kraftiga för ändamålet. Man måste därför tillverka axeln av
gjutjärn. Nasmyth hörde talas härom, insåg genast att den då använda
ånghammartypen ej kunde utvecklas till behövlig styrka och precision och började genast angripa
problemet samt hade mycket snart klart för sig de förändringar, vilka måste
genomföras. Figurerna 176—177 visa en Nasmyths ånghammare av år 1842. Hammaren
16—240720. Uppfinningarnas bok. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
