Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångpannor - Olika eldstäder och eldningsapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
ÅNGTEKNIKEN.
Fig. 313. Kedjerost med forcerat drag.
ersätta slaggskrapan med ett flertal s. k. slaggpendlar. Meningen med dessa är att
åstadkomma ett mothåll å fyren, dels i syfte att komprimera aska och slagg, så att
ovannämnda hål i fyren förhindras, dels även att samtidigt giva eventuellt oförbränt
bränsle tid att fullständigt förbrinna. Fig. 312 visar konstruktionen av sådana pendlar.
De hållas i sitt normala
läge av motvikt å hävstång
och vicka undan ur detta
läge endast när
påtryckningen från slaggen blivit
tillräckligt stor, så att den
övervinner det
mothålls-moment, som hävstången
med vikten ger.
Slaggpendlarna äro många till
antal, så att slaggning
behöver ske endast för den
del av hela rosten, som för
ögonblicket har tillräcklig
mängd slagg samlad.
Bakom slaggpendlarna är det
fritt rum, och slaggen får rutscha ned genom detta till underliggande askrum för att
sedan därifrån borttransporteras på olika sätt.
Det har under senare år för mindervärdigt bränsle införts speciella kedjeroster med
forcerat drag och reglerbar luftmängd. Fig. 313 visar en dylik. Luften tillföres från fläkt
och strömmar längs rostens båda sidor genom tvenne luftlådor, från vilka den inströmmar
under själva rostmattan. Luftmängden regleras genom ventiler eller spjäll, vilka
manövreras från pannrumsfronten. Eldaren har härigenom i sin hand såväl att reglera
den totala luftmängden, som ock att fördela densamma så, att varje del av rosten får
lämplig mängd för gynnsam förbränning.
Kolpulvereldning. Användandet av kolpulver till ångpanneeldning är ej någon ny
företeelse. Redan 1831 uttogs patent å apparater härför, och mot slutet av 1800-talet
vann denna eldningsmetod en ganska stor användning, särskilt i Tyskland. Den
härunder vunna erfarenheten blev dock i det stora hela ej uppmuntrande, och
kolpulver-eldningen övergavs därför omkring sekelskiftet till förmån för den vanliga
eldnings-metoden å rost.
Det är ej så egendomligt att kolpulvereldningen från början omfattades med stort
intresse. Man erhöll nämligen en god verkningsgrad med densamma, och driften visade
sig ganska enkel. Svårigheterna togo emellertid överhand och ställde denna
eldningsmetod så småningom i skuggan vid sidan av de eldningsapparater, vilka alltmer kommo
i marknaden. Svårigheterna voro av olika slag. En sådan var att effektivt och snabbt
tända pulvret. Askan i kolet visade sig även orsaka en del tråkigheter. Den utgjordes
nämligen i följd av pulvrets finmalning av ytterst fint stoft, som lätt trängde in i även
de finaste sprickor i murverket omkring eldstaden. Härigenom verkade askan mera
förstörande än om densamma bakade sig tillsammans till sammanhängande slaggkakor.
I följd av det lägre luftöverskottet erhölls slutligen en mycket hög eldstadstemperatur,
som murverket ej alltid visade sig kunna uthärda. Påfrestningarna i detta avseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
