Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Förbränningsmotorn, av Edvard Hubendick - Förbränningsmotorns utveckling till 1876 - Den atmosfäriska gasmaskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
FÖRBRÄNNINGSMOTORN.
Fig. 825. Otto och
Langens atmosfäriska maskin
i dess slutliga form.
Över dessa olika utföringsformer har Langen i ett föredrag i Köln den 19 ang. 1867
givit ett intressant meddelande. På grund av den »friflygande» kolven måste en lösbar
förbindelse finnas mellan kolv och vevaxel och, säger han, »åstadkommande och lösande
av denna förbindelse mellan kolven och den drivna axeln har förorsakat de största
svårigheterna. Man sökte först lösa denna svårighet medelst två kolvar, av vilka den
undrevar genombruten och fast förbunden med vevaxeln, under det att den övre, Tlygkolven’,
rörde sig fritt på den förras kolvstång och vid de båda kolvarnas nedåtgång slöt den
förras öppningar; senare försökte man att sätta veven lös på vevaxeln för att blott
förbinda densamma med vevaxeln medelst en spärrklinka vid nedåtgången, men det var
ej möjligt att konstruera en sådan som motstod det häftiga angreppet; lika litet
lyckades-försök att i stället för spärrklinka anordna en skiva med hjul och
en på denna verkande excenter eller att använda två excentrar
och glidbackar för att på sådant sätt erhålla två
angreppspunkter vid skivans omkrets.» Först den i fig. 825 visade
anordningen lyckades. Denna visar även en annan olikhet mot de
föregående maskinerna. Dess cylinder är lång och smal i stället
för kort med stor diameter.
I detta utförande började maskinen säljas och
utställdes-även på världsutställningen i Paris 1867. På denna utställning
funnos ej mindre än 14 st. maskiner av Lenoirtyp. Dessa maskiner,
nu tillverkade med största omsorg och med understöd av stora
kapitaltillgångar av Compagnie Lenoir, behärskade helt
intresset på utställningen. Något avsides fann man Otto och
Langens lilla obetydliga maskin. Densamma gjorde sig dock
uppmärksammad, om ock på ett föga förmånligt sätt.
Lenoir-maskinerna hade en behaglig och ljudlös samt jämn och
regelbunden gång. Vid Otto och Langens maskin åter slungades
kolven med oregelbundna mellanrum med buller och brak i
höjden för att åter sjunka ned i cylindern. Densamma tillvann
sig därför väl uppmärksamhet men föga förtroende. Den tyske
författaren Feldhaus anför om denna maskin i sitt arbete
»Ruhmesblätter der Technik» att han som gosse sett en sådan
maskin vid Godesberger Mineralqüelle, varest hans far var
direktör. »Maskinen stod i en mörk vrå och», säger han, »jag erfar ännu den ängslan
jag kände då jag skulle gå förbi denna maskin. Ty med väldigt brak sköt kolven upp,
grep klirrande in i kopplingen för att därefter med ett ängsligt pipande åter försvinna.
Och dessa explosioner kommo skenbart godtyckligt; mellan dem härskade fullkomlig
stillhet, blott det tunga svänghjulet löpte ständigt runt. Åskådaren erfor framför
denna konvulsiviska och stönande maskin verklig fruktan. Densamma var för nutida
begrepp en hemsk tingest.»
Vi kunna därför förstå att då prisnämnden skulle utdela den högsta utmärkelsen
för framsteg inom gasmotortekniken knappast någon hade tankar för denna nya maskin.
Emellertid hävdade nämndens tyske medlem, professor Reuleaux, energiskt att
prisbedömningen skulle baseras på objektiva fakta och att därför en provning av maskinernas
effekt och bränsleförbrukning måste göras för att tjäna till grund för prisutdelningen.
Prisnämnden gick slutligen med härpå och ingen mindre än Tresca, den berömde
direktören för Conservatoire des årts et Métiers, erhöll förtroendet att utföra prov-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
