Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Uppkomst och utveckling - De första spårbanorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
JÄRNVÄGAR.
att hålla sig kvar på de ofta långt ifrån parallellt liggande plankorna. Han utlade 1.8
meter långa plankor efter vägen uti tvenne strängar och förband dessa medelst
tvärträn, en konstruktion, som väckte stor uppmärksamhet och hastigt spred sig över hela
kontinenten. Han införde även fyrhjuliga kärror istället för de hittills använda
två-hjuliga och kunde härefter pr kärra transportera 2 å 3 ton kol, emot 0.5 ton innan
träspåren kommo till. Avståndet mellan trästrängarna — spårvidden — var fem engelska
fot eller lika med 1 524 millimeter. I England kallades detta av trästycken
sammansatta spår railroad = ribbväg eller regelväg.
Det omtalas i krönikorna från denna tid, att en person, Lord Guilford, som år 1676
besökte Newcastle, berättade som en kuriositet i hans ögon, att jordägarna därstädes
sålde rätten att över den del av deras mark, som låg mellan gruvorna och floden, lägga
ut ribbvägar, på vilka kolkärrorna skulle framföras. Och han berättade vidare full av
förvåning och förundran, att kärrorna på dessa träräler gingo rakt och parallellt samt
bestodo av skrymmande skrov, satta på fyra hjul, som voro anpassade efter träreglarna,
och att de gingo mycket lätt.
Fig. 964. Räler av träbjälkar, belagda med plattjärn. Ar 1766.
Nästa steg i utvecklingen utgör träribbornas förstärkning för att möjliggöra större
belastning och erhålla större slitstyrka, och enligt en beskrivning från år 1765 utgjordes
strängarna dåmera av bjälkar 15 X 17.5 cm. Sedermera lades en tunnare planka ovanpå
dessa långbjälkar för att erhålla en lätt utbytbar övre slityta. Då slitningen emellertid
blev ganska avsevärd, kom man på den tanken att istället för slitplankor lägga
järnband på träreglarna eller rälerna, som dessa långsgående trästrängar benämndes, fig. 964.
Denna anordning kallades i England för »plating the rails», varifrån härleder sig ordet
»platelayers», vilket alltjämt är benämningen på de engelska järnvägsarbetarna.
Småningom visade det sig också nödvändigt att förse rälernas yttre kant med en
uppåtstå-ende fläns, för att kärrorna bättre skulle kunna föras och kvarhållas på rälerna.
Detta träspår på de gamla vägarna var dock föga motståndskraftigt för den alltmer
växande, tunga kol- och malmtrafiken och måste ofta utbytas. Ett varaktigare
material än trä blev därför snart ett önskemål, och flera försök gjordes i början av 1700-talet
att använda gjutjärnsräler, men dessa misslyckades, tills ett år 1767 utfört experiment
gav ett gynnsamt resultat.
De första järnrälerna. Vid denna tid hade Englands järnindustri att arbeta under
mycket tryckta konjunkturer. De engelska järnbruken funno ingen avsättning för sina
produkter, och för att under denna tid ej behöva nedlägga driften vid ugnarna kom en
gruvägare, Reynolds, vid Coalebrook-Dale-verken, på den tanken att gjuta grova,
bärande plattor av järn avsedda att läggas ovanpå de befintliga trärälerna. Skulle detta
försök icke slå väl ut, så hade ju enligt hans mening dessa järnstycken ändock sitt värde
och kunde återtagas. Men försöket utföll så gynnsamt, att alla vägspårägarna skyndade
sig att förse sina rälvägar med denna beläggning, och därmed kunna järnvägarna i
egentlig mening sägas hava uppkommit, fig. 965.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
