Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
BROBYGGNADER.
Fig. 1270. Fleischerbrücke i Nürnberg
från år 1599.
arkitektonisk betydelse än tekniskt intresse, är den bekanta Ponte dei Sospiri, »suckarnas
bro», som leder från Dogepalatset över en smal kanal till statsfängelset. År 1599
byggdes av Peter Carl i Nürnberg ett ovanligt flackt valv för den i fig. 1270 visade
Fleischerbrücke. Med sin spännvidd på omkring 27 meter och särskilt med hänsyn till sitt
för den tiden ringa pilhöj dsförhållande av 1 : 8 vittnar den om goda insikter i
valvbyggnad och är särskilt anmärkningsvärd därför, att valvfogarna överallt äro lagda
noggrant vinkelrätt mot tryckriktningen, vilket
på den tiden icke alltid så noga beaktades.
Forntida och medeltida valvbroar voro
alltid påmurade med massivt murverk direkt på
den bärande valvringen. Om man bortser från
material och mera utvecklade arbetsmetoder, så
är principen för byggandet av dylika broar
ävensom deras yttre form och utseende densamma
nu som då. Många av våra gamla vackra svenska
landsvägsbroar, som äro välvda i kallmur av
granit uppvisa en typisk romersk eller medeltida
formgivning. En av de största och vackraste är landsvägsbron över östra
Klarälvs-grenen i Karlstad (fig. 1271) med utpräglad romersk form: halvcirkelvalv och breda
strömpelare. Gustafs bro utanför Gävle (fig. 1272) är ett vackert exempel på ett
segmentvalv eller en stickbåge av medeltida typ.
Det var i Frankrike, som valvbyggnadskonsten genom bildandet år 1671 av
akademien för byggnadskonst i Paris och genom upprättandet år 1760 av Ecole des ponts
et chaussés började behandlas
fullt vetenskapligt, och
fransmännen voro de första, som
började skänka
uppmärksamhet åt olika förfaringssätt
för att vid det praktiska
utförandet av stora stenvalv
hindra sprickbildning i valvet
under byggnadstiden.
Därvid gick man så till väga, att
valvet slogs i segment med
öppna fogar, som sedan alla
slötos på en gång, och denna metod är än i dag allmänt använd vid utförandet av större
valvbyggnader. En banbrytare ifråga om fransk stenbrobyggnadskonst var Perronet,
som särskilt utvecklade byggandet av flacka valv. Ett av hans djärvaste och vackraste
verk är bron över Seine vid Neuilly (fig. 1273). Den byggdes under åren 1768—1774
med fem spann på 39 meter.
Vid flacka valv är det, även då det gäller stora spännvidder, icke så stor anledning
att frångå den forntida massiva påmurningen på valvringen, men vid höga valv med
någorlunda stora spännvidder representera dessa murmassor, som icke i egentlig mening
äro avsedda att vara bärande utan endast utfyllande, en ökad kostnad och en onyttig
belastning av såväl valvet som dess grunder. En minskning av påmurningens massa
och vikt kan ske genom upplösning av murverket medelst sekundära valv antingen
i brons tvärled eller ock i dess längdled. Idén med upplösning genom tvärgående,
Fig. 1271. Landsvägsbron över östra Klarälvsgrenen i Karlstad,
troligen ritad av Adelcrantz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
