Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden som hemvist för lefvande varelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En evig lagbundenhet ligger till grund för alla vår
jords och hennes organismers förändringar. Ingenting
sker språngvis och oförmedladt. Det närvarande har
först genom det förflutna blifvit hvad det är, och
allt, till och med det misslyckade, det motarbetande,
har haft sitt bildande inflytande. Liksom sjelfva
stormvinden bidrager till en god skörd, lika
så befrämjas äfven mensklighetens framsteg på
utvecklingens bana af händelser, som för den ytliga
blicken lätt få utseende af en återgång. Ingenting
sker förgäfves, men derför är också hvart enda
tillstånd endast en öfvergång, ett skede, en fas,
som för det närvarande visserligen är frukten af
det förflutna, men för framtiden endast den pall,
hvarpå det kommande kan sätta sina fötter.
Vilja vi derför förbereda oss till en riktig
uppfattning af vår egen tid, måste vi gå tillbaka
djupt in i det förflutna och närmare betrakta
de begynnelser, hvarifrån lifvet uppsvingat sig
till det nittonde århundradets höjd. Vid en sådan
återblick blir ingenting betydelselöst. Hela naturen,
universum, består af och genom otaliga enskildheter,
af hvilka ingen enda kan ryckas ur sitt samband
med de öfriga utan att störa harmonin i det hela, i
kosmos. Betraktade i sitt rätta ljus, visa sig till
och med de skenbart mest oförenliga företeelser
höra tillsammans och tilldragelser, som äro skilda
af långa tidsafstånd, ömsesidigt bero af hvarandra.
Menskligheten bildar ett stort slägte, som med sin
bostad, jorden, står i den innerligaste förening. Alla
vår planets förändringar, de må bestå i storartade
revolutioner eller i små, men oupphörliga och derför
först efter långa tidrymder märkbara förändringar,
de må röra sig som höga vågor eller vara ett långsamt
stigande och fallande, nå äfven den lefvande verldens
strand. Liksom växten beror af den jordmån, hvari
han är rotad, de organismer, som utveckla sig i
det salta vattnet, äro andra än de, som utveckla
sig i det färska, på samma sätt har äfven hela det
organiska lifvet endast blifvit hvad det är genom det
egendomliga samverkandet af krafter: ljus och värme,
elektricitet och hvad de olika företeelseformerna allt
heta, af krafter, hvilkas ursprung vi visserligen ej
förmå utforska, men hvilkas förvandling och verkan
vi oupphörligt varseblifva. Allt efter som de ena
eller andra af dem sammanträffa, blir resultatet
visserligen olika, men dock alltid ett lagbundet.
»Herren har allt visligt ordnat efter mått och
vigt», och om än våra sinnen äro för slöa och våra
erfarenheter för ringa, att vi kunna sjelfva räkna
ut talet, kunna vi dock vara vissa på att det är
riktigt. Denna ordning utesluter allt godtycke; hvar
enda företeelse har sin orsak, och hvar enda verkan är
i sin tur orsak till nya följder. Verlden har sålunda
genom en oafbruten följd af verkningar blifvit hvad
hon är. Och hvem skulle väl vilja påstå, att kedjan
är afslutad? Utvecklingen går oemotståndligt sin
väg framåt, och liksom hvart enda skede endast är
öfvergången till ett nytt, är äfven menniskan en af
verldslifvets yttringsformer, som ej alltid haft sin
nu varande gestalt och lika litet skall allt framgent
behålla den.
Som bekant, ha vi att tänka oss jorden som en kropp,
hvilken från ett glödande smält tillstånd endast
genom långsam afkylning öfvergått till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
