Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden som hemvist för lefvande varelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu varande halfstelnade form. Det fans en tid
i vår planets utveckling, då han endast var en
smält glödande droppe, omgifven af ett tätt ång-
och dunsthölje. Bevisen derför finna vi ännu i dag i
jordytans beskaffenhet och det allt mer tilltagande
värme, vi kunna iakttaga, när vi stiga ned i djupa
grufvor. Vi kunna beräkna, huru långt vi måste drifva
ned schaktet för att nå de gränser, der hettan ännu
är tillräckligt stark att hålla stenmassan i smält
tillstånd. Från detta djup få vulkanernas kratrar
sin flytande lava. På den tid, då hela jorden ännu
befann sig i smält tillstånd, var hon naturligtvis
oduglig till boningsplats för lefvande varelser. Först
sedan den nya verldskroppen börjat svalna, sedan
det glödande klotet omgifvit sig med en fast skorpa,
sedan vattnets förstörande och uppbyggande krafter
kunde komma i verksamhet, erhöll ytan de egenskaper,
som erfordrades, för att hon skulle kunna öfverdraga
sig med ett lefvande och lifvande växttäcke. Huru
lång tid dertill åtgått, derom har visserligen intet
skrifvet historieverk någonting att förtälja; men få
vi betrakta kunskapen om de lagar, efter hvilka den
långsamma afsvalningen måste försiggå, som ett lod,
hvilket vi sänka ned i det förgångnas djup för att
utforska dess ålder, då synas tusende år som en dag.
Växten är mellanlänken mellan djuret och mineralet;
han bereder af stenens beståndsdelar de ämnen, som äro
nödvändiga för djurorganismens bibehållande. Växtriket
måste således öfverdraga jorden med sina alster,
innan hon kunde bli hemvist för en djurverld. Men
dessa första växtformer voro ej de, hvilkas sköna färg
och gestalt nu fröjda vårt öga och af hvilkas frukter
menniskorna njuta. Det heta Afrika frambringar andra
växter än det isiga Grönland; huru mycket större måste
ej då olikheten varit mellan de nu lefvande växterna
och dem, som funnos på en tid, då hela jorden hade
en vida högre temperatur, atmosferen följaktligen en
vida större halt af vattenånga och sannolikt äfven
af kolsyra än nu och solljuset endast sparsamt kunde
bryta sig väg genom det täta dunsthöljet!
Fig. 2. Plesiosaurus dolichodeirus.
De aflagringar, som under stora öfversvämningar
afsattes ur vattnet och på ytan af de förut torra
fastländerna bildade mäktiga bergformationer, ha
dels i trogna aftryck, dels i försteningar bevarat
växtformer från alla perioder. Hvart enda sådant
sedimentärt stenlager är för paleontologen, jordens
historieforskare, ett Pompeji. Vid en jemförelse
mellan dessa förstenade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
