Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födoämnen. Eldens användande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna eldens vigt och allmänna användbarhet ledde
snart helt naturligt till försök att upptänka medel,
hvarigenom man kunde när som helst skaffa sig eld. På
den allra första tiden, innan man ännu kände till
sådana medel, förvarade man den naturliga elden, som
man fått genom blixten eller ett vulkaniskt utbrott,
på det sätt, att man gaf honom oupphörlig näring,
och de religiösa bruk hos många folk, som ha afseende
på heliga eldar och deras sorgfälliga, af särskilda
prester och prestinnor öfvervakade underhåll, bevisa
oss ännu i dag, med hvilka tacksamma känslor man i
gamla hjelplösa tider ärade den väldiga naturkraften.
Vi ega visserligen flera, mycket olika värmealstrande
krafter, men det är först småningom, vi lärt oss
känna och begagna dem. Urinvånarna stod blott
en väg öppen, men den ha de också allesammans
beträdt. Det första och ursprungligaste elddonet,
sådant vi ännu finna det i bruk på Söderhafvets öar,
hos sydafrikanska folk samt hos Sydamerikas indianer,
var ett friktionselddon. Det har nästan öfver allt
samma utseende och består af en kloss eller brädlapp
af lätt, mjukt virke, som på sin öfre sida är försedd
med ett antal halfrunda hål, samt af en längre, vid
pass en tum tjock käpp af hårdt trä, det egentliga
friktionsverktyget. När eld skall uppgöras, fyllas
hålen i träklossen med ett lätt antändligt tunder
af murket trä eller dylikt, och den hårda träkäppen
med sin nedtill något tillspetsade ända stickes in
i detta tunder, medan klossen lägges på marken för
att kunna stadigt hållas med fötterna. Med händerna
eller, ännu bättre, genom dragande fram och tillbaka
på ett vid en båge spändt och omkring käppen lindadt
snöre sättes nu käppen, som en snurra, i möjligast
hastiga roterande rörelse. Tundret blir derigenom så
upphettadt, att det kommer i glödning och kan tända
tort gräs eller halm. Vår afbildning
(fig. 42) visar oss en med sitt elddon syselsatt
vilde. För att hålla käppen i dess lodräta läge har
han stuckit dess öfre ända i ett annat trästycke, som
han med högra handen trycker nedåt för att derigenom
göra upphettningen så mycket starkare.
Fig. 42. Indian gnidande eld med två trästycken.
Medan den fullkomligt råa menniskan uppäter allt,
som hon kommer öfver, aldrig gömmer något och hungern
är den enda regulatorn af hennes måltider, finna vi
hos herde- och jägarfolken bestämda anrättningar och
bestämda mattider. Elden användes på mångfaldigare
sätt till födoämnenas tillredning, och icke blott
lågan, utan äfven röken, hvars konserverande egenskap
man nu upptäckt och som erbjuder ett godt medel att
genom öfverskottets förvarande göra bristens tider
drägliga. Tunguserna röka fisken så väl som köttet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
