Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klädedrägt - Utsmyckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med vattnet för renlighetsändamål, äro de aktiva
stammarna på Söderhafsöarna, oaktadt de ännu
befinna sig på utvecklingens första trappsteg,
äfvensom tsjerkesserna och andra folk, som i andlig
utbildning stå långt efter mongolerna, verkliga
mönster för renlighet.
Kalmucken begagnar sina dyrbaraste och vackraste
kläder vid de smutsigaste arbeten; tsjerkessen tvättar
sig, om möjligt, efter hvarje arbete.
I sjelfva verket äro också åsigterna om hvad smuts
är mycket olika, och den snillrike engelsman,
som yttrade: smuts är blott en sak på orätt
ställe, hade väl ej så alldeles orätt. Negrerna
tvätta sig ju med fett, lärkorna med jord.
Utsmyckning. Här börjar nu detta smakens stora
område, hvarom, som bekant, det ej lönar mödan att
tvista. Ehuru begäret att pryda sig ej omedelbart har
sin grund i menniskans ursprungliga, mera djuriska
drifter, måste vi dock redan här egna några ord
åt detta ämne, som ej längre beror af klimatiska
inflytelser, af blotta nödvändigheten, utan der det
fria valet lemnar ett stort spelrum åt den andliga
verksamheten, uppfinningen och skönhetssinnet. Men
utsmyckning och drägt höra oskiljaktigt tillsammans,
och vi skola ej heller här åtskilja dem. Vi ha
redan, när det var fråga om klädedrägtens första
begynnelse, sett, att begreppen här i viss grad
sammanfalla. Vildens måleri, som ofta ej består
i någonting annat, än att handen doppas ned i en
färgpyts, hvarefter de drypande fingrarna föras öfver
den nakna eller med en grundfärg öfverdragna kroppen
och lemna efter sig färgade spår, afser ej blott att
utsira, utan äfven att betäcka och skydda.
Figurerna anbringas småningom efter bestämda
skönhetsbegrepp, och som ett väsentligt element
ingår nu dervid fåfängan, denna stora driffjäder till
menskliga sträfvanden. På sin resa i Brasilien fick
Martius en morgon se en indianqvinna stå och måla sig
utanför hans koja. Han gick fram till henne, tog ifrån
henne färgkrukan och fulländade konstverket med några
fantastiska slängar, som hos hela stammen väckte den
högsta förvåning. Morgonen derpå stodo byns samtliga
qvinnor utanför den baierske botanikerns koja och
bådo ifrigt att bli målade på samma sätt.
Begäret att smycka sig förutsätter ett afseende på
andra, som den fullkomligt råa menniskan ej visar. Då
förhållandet till andra i början åtföljes af en hög
grad af fruktan och misstroende, är det först sin
kroppsstorlek menniskan vill öka. Hon söker gifva
kroppen större ansenlighet och derigenom framkalla
ett för sig fördelaktigt intryck. Höga hårprydnader
och fjäderbuskar fästas på hufvudet (fig. 68), öron
och läppar genomborras och förstoras onaturligt,
i det man insticker träbitar, stenar och bladrullar
af allt större diameter. Botokuderna, som bland andra
hylla denna sed, ombinda äfven knäskålar och fotknölar
med bastsnören, hvarigenom dessa delar bibehålla sig
smidigare, medan vaden och det öfriga benet i följd
af det ökade blodtilloppet uppsvälla. I många trakter
af jorden anses de fetaste för de vackraste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
