Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortskaffningsmedel - Språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i rikaste mått fått snillets gudagåfva, lefver endast
genom sina drifter. På samma gång de sporra honom
till flygt mot höjden, hålla de honom qvar vid jorden.
Vi ha steg för steg följt de högre anlagen i
deras utveckling. Fortskaffningsmedlen hänvisa
oss slutligen till umgänget med andra menniskor,
till samhälligheten, i hvilken först odlingens
fagra blomma öppnar sin knopp. Men om vi äfven här
undersöka, hvad det är, som leder menniskorna till
ömsesidig beröring och förbindelse, är det åter en
naturdrift, vi se alla följa. Var det hittills sjelf
be varelsens drift, som i sina särskilda yttringar
gaf upphof till födoämnen, bostad, kläder o. s. v.,
är det nu mera driften att uppehålla slägtet.
Menniskan har denna drift lika väl som djuret:
hon söker en make för att bilda en familj. Nu
börjar ett gemensamt handlande efter gemensam plan,
och till och med redan på det lägsta trappsteget
uppkommer ett tankeutbyte, som i språket skapar sig
ett uttrycksmedel.
Språket förblir derför också i alla tider det
vigtigaste medlet för samfärdseln, och af högsta
intresse är att iakttaga, hvilket inflytande dess
utveckling utöfvat på det menskliga framåtskridandet
och huru detta i sin tur inverkat på språkbygnadens
utbildning, riktande och försköning.
Språket allena kan bringa till fullt medvetande och
gifva varaktighet åt menniskans inre lif, hennes
tanke- och känslolif, och är sålunda en spegel af
ett folks inre bildning, en gradmätare af den höjd i
tankeodling, hvarpå det befinner sig. Dess uppkomst
och utveckling äro således för kulturhistorien af
den högsta betydelse. Men, ty värr, är dess område
nästan endast tillgängligt för den lärde forskaren. De
inflytelser, som på olika tider och i olika trakter
inverkat på den språkbildande menniskans kropp, själ
och sinnesart, äro så oändligt olika, att det nästan
förefaller omöjligt att vid en återblick framhålla
ens en del deraf. Dessutom äro de hjelpmedel,
språköfverlemningarna från de mångfaldigt vexlande
kulturepokerna skulle kunna gifva oss, allt för få,
så att till och med de särskilda skedena af ett enda
språks utveckling, äfven med uppbjudande af forskarens
yttersta skarpsinne, knappast låta afslöja sig. Huru
mycket mindre kunna vi då hoppas, att han skall kunna
utreda och belysa hela mensklighetens utveckling i
detta hänseende! Men der de skrifna traditionerna
upphöra, upphöra äfven alla säkra uppgifter helt
och hållet. Det återstår oss då endast att bland de
ännu lefvande folken se oss om efter representanter
af de särskilda kulturepokerna och med iakttagande
af all nödig varsamhet tillämpa de på dem gjorda
iakttagelserna på de allmänna förhållandena.
Menniskostammar utan språk träffa vi ingenstädes
på jorden. Men att menniskan, när hön uppväxer utan
all beröring med andra menniskor, ej förmår ur sig
allena frambringa språket, lär oss Kaspar Hausers
exempel, hvilken, från sin tidigaste barndom skild
från menskligt umgänge, endast genom oartikulerade
ljud kunde gifva uttryck åt sina få känslor. Det är
först och främst genom utrop menniskan uttrycker
förändringar i stämning, och de i alla språk
med stor likhet återkommande utropsorden ah, o,
hu! o. s. v. torde ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
