Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språket - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omvändt har på de högsta kulturgraderna stoffets
rikedom till följd uttryckets förenkling. Detta
har sin grund i insigten af den enkla lagbundenhet,
som råder i allt. Liksom inom naturvetenskaperna,
t. ex. i fysiken, de särskilda företeelserna äro ett
svårhandterligt virrvarr, så länge man ej upptäckt
den enkla lag, hvarunder de höra, lika så är språket
mest inveckladt, när det folk, som talar det, ännu
ej på långt när uppnått sin högsta utveckling. De
arabiska och grekiska astronomernas epicykelsystem,
hvarmed de dock endast ofullkomligt kunde beräkna
planetomloppens företeelser, var långt mera inveckladt
och i sin utbildning vida skarpsinnigare än det enkla
copernicanska systemet.
Den af olikheten i språk föranledda afsöndringen
mellan folken försvinner allt mer. Med kännedomen om
främmande seder tillegnar man sig äfven kännedomen
om främmande språk. Ett af dem höjer sig småningom
till ett internationelt uttrycksmedel, såsom
latinet länge var bland de lärda, såsom engelskan
blifvit inom handelsverlden och franskan inom den
diplomatiska verlden. Ett universalspråk, sådant
Leibnitz och andra redan för länge sedan tänkte
sig, skall sannolikt aldrig komma att talas på
jorden. Klimatförhållanden, lefnadssätt och deraf
föranledda olikheter i kroppsbeskaffenhet och lynne
låta ej utplåna sig, och de trycka snart en alldeles
särskild prägel på språket, som väl till en viss grad
fogar sig efter andra inflytelser, men lyckligtvis
aldrig uppgifver sin egendomliga karakter.
Familjen. Den första förening, menniskorna ingå
med hvarandra, är familjen, föreningen af man och
qvinna. Mannen, såsom den starkare parten, anskaffar
föda och skyddar mot yttre fiender, hvaremot qvinnan
vårdar det redan förvärfvade. Hos de råaste folken
är familjen blott ett förhållande mellan husbonde och
tjenarinna; den råa kraften är den enda bestämmande,
och henne måste den svaga qvinnan underordna sig,
så länge hon ej genom naturligt behag och skönhet,
genom själens och hjertats egenskaper kan förvärfva
sig en jemnbördig ställning vid den starke och
råe mannens sida. Hustrun är mannens egendom och
en värdesak, dock ej emedan hon som hans barns
moder och vårdarinnan af hans hus kan göra anspråk
på en plats i hans tillgifvenhet, utan emedan
hon ersätter ett dyrt slafarbete. Kärlekens ömma
känslor saknas så godt som helt och hållet hos
de råa naturfolken. Qvinnorna måste förrätta de
tyngsta göromålen, medan mannen endast syselsätter
sig med jagten. Hos skogsindianerna, boshmännen
och Australiens papuaer följer hustrun till och
med mannen på jagten för att efter dess slut bära
det skjutna villebrådet och mannens jagtvapen
till lägerplatsen. De nordamerikanska indianernas
qvinnor måste ombesörja allt till hushållet hörande:
uppföra tälten, förfärdiga kläderna, koka maten, ja,
till och med lasta packdjuren, när lägerplatsen skall
förändras. Mannen delar sin tid mellan jagtens eller
krigets upplifvande syselsättningar och en slö dvala.
Under sådana förhållanden är månggiftet en naturlig
företeelse: många hustrur, många arbetskrafter. Det
inskränkes endast genom bristen på födoämnen. Men hur
råa än de former äro, hvari familjen först uppträder,
visar sig dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
