Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en menniska eller ett lastdjur förmår bära,
såsom uttrycken "en börda", "en last"
o. s. v. utvisa. Längder mätas bäst efter
kroppsdelarnas naturliga förhållanden, och dessa
längdmått bibehålla sig genom vanan eller påbudet af
en herskare, som i sin fåfänga gör längden af sin
arm eller fot till rättesnöre för sina undersåtar
vid deras handelstransaktioner.
Liksom tidsindelningen, bli äfven måtten allt mer
förfinade. Vågarna få en förbättrad inrättning,
och liksom uppsigten öfver penningväsendet, blir
äfven reglerandet af mått- och vigtförhållandena
en statsangelägenhet. Slutligen gifva
vetenskapens upptäckter och behof de vigtigaste
sporrmedel. Mekaniken fullkomnar sina instrument
för att göra äfven de obetydligaste tids- och
måttskilnader märkbara. Tillika visar sig nu
nödvändigheten att vidtaga sådana anstalter, att
måttenheterna aldrig kunna gå förlorade. Grundmåtten
bevaras som "heliga mått", eller man utgår från en
oföränderlig, naturlig storhet, hvars förhållanden
man allt jemt kan på nytt bestämma, och kommer sålunda
till begreppet ett naturligt måttsystem.
Man söker bringa rymd-, vigt-, längd- och ytmått
i full öfverensstämmelse med hvarandra. De göras
beroende af en enda grundenhet, indelas på samma
sätt och efter det gängse talsystemet i öfver- och
underafdelningar, vid hvilkas benämnande ett
konseqvent system följes, så att kännedomen om
ett enda måtts storlek innehåller nyckeln till dem
alla. Det franska måttsystemet står i detta hänseende
oupphunnet, och dess antagande i allt vidsträcktare
kretsar kan anses som ett af vår tids största
nationalekonomiska framsteg. Vi skola i andra bandet
få tillfälle att utförligare behandla detta ämne.
I de gamla namnen på många mått finna vi talrika
bevis för denna utvecklingsgång, men ännu i
dag kunna vi hos de råa folken iakttaga dess
första begynnelser. Sjangallasstammen i Afrika,
hvars område är hufvudorten för guldsandshandeln,
begagnade till vigtenhet vid guldets vägning en böna,
som de kallade kuara. Genom ädelstenshandlarna kom
denna böna sedermera till Ostindien och derifrån till
Europa, der vi i juvelvigten karat ännu i dag ha en
erinring om namnet på denna ursprungliga vigt. I
England förordnade 1101 konung Edgar, att alnen,
en yard, skulle ha samma längd som hans arm. Hon
indelades i fot, tum och maltkorn, hvaraf flera,
lagda bredvid hvarandra, bestämde de små måttdelarnas
längd. Till vigtmått begagnades hvetekorn, och 32
sådana utgjorde en penny. För öfrigt hade engelsmännen
redan i äldsta tider normalmått; de förvarades i
Winchester, och i allmänhet kan sägas, att omsorgen
om hela måttväsendets utbildning ingenstädes är
större än hos detta verldshandelsfolk. I orden
skeppslast, fot, steg, hästkraft, famn, stenkast,
dagsresa, tunna, fat o. s. v. ligga antydningar om
uppkomsten af många, än fast bestämda, än endast till
approximativa beräkningar använda mått. Om de gamla
folkens mått ha vi inga fullt bestämda uppgifter. Då
de voro godtyckligt valda, ha vi nu, då normalmåtten
försvunnit och de bygnader, monument m. m., hvilkas
måttförhållanden vi känna, äro förstörda, ej längre
några hållpunkter, med hvilkas tillhjelp vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
