Uppfinningarnas bok / Första bandet. Den menskliga utvecklingens gång och medel / 238 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den senromanska stilen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fönstren, som i början fyldes med tunna, halft
genomskinliga stenplattor, prunkade snart med
brokigt målade glasrutor. I det inre voro kyrkorna
ännu alltid rikt målade eller smyckade med mosaik
och altarna försedda med öfverbygnad af sten.

Martyrgriften utvidgades till ett underjordiskt
grafkapell (krypta), hvaraf följde, att altarplatsen
fick ett högre läge än skeppet. Samtidigt förstorades
han äfven i följd af de andligas växande antal, och
i stället för en altarnisj anlades tre, till och med
fem på tvärskeppets östra sida, eller också anbragtes
små altarnisjer rundt omkring den stora. Synnerligt
vigtiga kyrkbygnader från denna tid äro Vårfrukyrkan
i Magdeburg, börjad 1014, S:t Mikael i Hildesheim
1015–1033 (fig. 232), domen i Pisa, börjad 1063,
fulländad 1150 (fig. 233), S:t Georg i Köln, börjad
1060, kyrkan i Laach vid Andernach 1093–1156 (fig.
234), kyrkorna i Conques och S:t Severin i Toulouse
från omkring 1100, katedralen i Norwich i England
1098, domen i Schaffhausen, katedralen i Arles och
katedralen i Worms 1110, S:a Maria-Trastevere i Rom
1139, San Ambrogio i Milano 1140–1160, domerna i
Mainz och Speyer 1160 (fig. 235), i Limburg an der
Lahn 1213 (fig. 236) och flera andra i Tyskland.

Fig. 234. Kyrkan i Laach.

Hvad de arkitektoniska detaljerna och ornamenten
beträffar, visar sig här ännu afgjordare än i
anordningen och resningen den stora fördelen
af sammansmältningen mellan den bysantinska och
den äldre romanska stilen. Tydligast framträder
denna sammansmältning i kapitälens former
(fig. 237–238). Men äfven nya former uppstodo. Två
af dem vunno snart allmän utbredning öfver hela
Europa och gälla som karakteristiska kännetecken
på den senromanska stilen.
Vi mena tärningskapitälet (fig. 239) och rundbågsfrisen,
en rad af små rundbågar, stundom hvilande på små
konsoler (fig. 240). Den senromanska stilens
ytdekoration visar i sina former hvarken den starka
anslutning till romerska element, som ännu herskar i
den äldre romanska stilen, eller den oharmoniska
sammanställning af stiliserade och naturalistiska
former, som förekom i den bysantinska ornamentiken.
Vi gifva här i fig. 241 ett exempel på rankornament.
Synnerligt rika och djerfva förefalla de ornament,
der rankorna sammanflätas med groteska djurgestalter.
Vi återge inga dylika mönster, emedan de svårligen
kunna begagnas som förebilder för nya arbeten. Utom
på bygnader finnas ännu mångfaldiga dylika mönster i
behåll på miniatyrmålningar, metallarbeten, trä-
och elfenbenssniderier o. s. v. Alla dessa arbeten
vitna ej blott om beställarens praktlystnad, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>