Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saker, hvarefter en annan engelsman fick för hvarje
gång uppläsa hvad han skrifvit. Hans öfvertygelse,
att något trolleri låge i papperet, blef allt
fastare. Slutligen trodde han sig dock ha funnit
nyckeln till gåtan och yttrade till de närvarande, att
man af vissa saker, som både den skrifvande och den
läsande hade sett, kunde måla ett tecken, hvari båda
igenkände föremålet. Men äfven denna förklaring visade
sig oduglig, då Mariner skref namnet på den aflidne
konungen. Hans förvåning kände nu inga gränser, och då
Mariner försäkrade honom, att man på detta sätt kunde
skicka underrättelser till vidt aflägsna trakter,
ja, för kommande tider berätta hela folks öden,
erkände han visserligen skrifkonstens stora nytta,
men ansåg henne fullkomligt olämplig för Tongaöarna,
ty uppror och sammansvärjning skulle bli följden af
hennes införande och han sjelf må hända redan inom
två månader förlora både lif och rike.
Det är endast med den största svårighet vi från det
nyare samhällslifvets oändligt invecklade förhållanden
kunna i tankarna förflytta oss till en tid och ett
folk, som muntligt fortplanta sin historia och sina
lagar och i patriarkalisk enkelhet och oskuld egna
det flygtiga ordet samma förtroende, som vi skänka
den varaktiga skriften i en urkund. Infödingarna på
Tongaöarna kan ej frånkännas en viss grad af andlig
utveckling; då Mariner i slutet af förlidet århundrade
besökte dem, utmärkte de sig i detta hänseende framför
de andra Söderhafsöarnas befolkning; men icke en gång
deras intelligente höfding var i stånd att fatta
skrifkonstens väsende och fördelar, och huru stort
är likväl ej derifrån steget till den sjelfstandiga
uppfinningen af ett skriftsystem!
För att bilda en skrift måste menniskan känna behof
af att utvidga de trånga gränser, som tiden och
rummet uppdragit omkring henne; hon måste ha utfört
andliga bedrifter, som äro förtjenta att bevaras
åt efterverlden, och anse sina tankar värda att,
fasthållna i synliga drag, äfven komma aflägsna tider
till godo.
Ljudet är någonting lika flygtigt som hafsvågen.
Knapt utstött, tillhör det redan det förflutna,
och det enda, som stannar qvar, är ett dunkelt och
osäkert minne, som lätt går förloradt i tankarnas
ström. Ljudet måste fasthållas och ordet flyttas från
hörselns till synens område. På detta sätt uppstod
skriften. »Hon är handens tunga», säger den lärde
Abdallah Ibn Abbas.
Alla folk förlägga skrifkonstens uppfinning till
den tid, då menskligheten ännu stod i omedelbar
förbindelse med gudarna. Endast från dessa kunde
en så herlig gåfva ha kommit. En engel, så berättar
den judiske historieskrifvaren Josephus, hade från
himlen nedfört till menniskorna en astronomisk bok
samt lärt Set att skrifva, och denne hade sedermera
med sin sons tillhjelp inristat bokens innehåll
på två pelare. Egypterna sade sig ha erhållit sina
hieroglyfer af den helige Tot, främlingen från Assur,
som i den gråa forntiden skall ha skapat nästan alla
den religiösa kultens former; enligt arabiska sagor
deremot skall redan Adam känt konsten att skrifva på
soltorkad tegelsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
