Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska alfabetet - Romerska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H var det ursprungliga tecknet för h. Denna bokstaf
motsvaras nu af det feniciska [feniciskt h?] med biformen h,
som vi återfinna i [eta], det långa grekiska
e. Enligt Euklides begagnades nämligen tecknet H
för att uttrycka det långa e-ljudet, och utandningen
betecknades genom en liten hake, den s. k. spiritus
asper. Beteckningen af de långa e- och o-ljuden
förskrifver sig från en senare tid, då man ej längre
genom ett särskildt tecken utmärkte utandningen
framför begynnelsebokstafven. Man använder dertill det
nu mera öfverflödiga H. Formen Z, zeta, [zeta], återfinna
vi i feniciskan, likaså A, alfa, som det feniciska
alfabetet endast har i liggande ställning: [feniciskt a];
deraf blef [a] och [a].
I likhet med de semitiska folken skrefvo äfven
grekerna i början från höger till venster. Några
lemningar af detta skrifsätt finnas ej mera i behåll;
deremot visa oss inskrifter den s. k. »plogskriften»,
som bildar en öfvergång till den uteslutande från
venster till höger gående skriften. Benämningen kommer
af plogen, som först uppristar en fåra från höger till
venster och derefter en annan i omvänd riktning. Den
första raden skrefs nämligen från höger till venster,
den andra från venster till höger. Då man redan på
Herodotos’ tid allmänt skref från venster till höger,
ändrade man för större beqvämlighets skull formen på
en och annan bokstaf. Medan de semitiska bokstäfverna
äro öppna åt venster, visa nu mera de grekiska sina
öppningar merendels åt höger.
Romarna erhöllo sitt alfabet ur grekisk hand, liksom
äfven de latinska bokstäfvernas äldsta namn likna de
grekiska. Som bekant, funnos i södra Italien betydande
grekiska kolonier, med hvilka romarna underhöllo en
liflig förbindelse. Från dessa »storgreker» fingo
nu romarna den första kännedomen om bokstäfverna,
och det gamla berömda Cumæ synes i detta hänseende
särskildt varit af stor betydelse; åtminstone finnas
här inskrifter, hvilkas bokstäfver hafva den största
likhet med de latinska och liksom bilda en mellanlänk
mellan grekisk och latinsk skrift. Andra italienska
folk hemtade bekantskapen med alfabetet ur andra
källor; så skola enligt Tacitus etruskerna erhållit
det genom korintern Demaratos. Sedermera undergingo
formerna en förändring, som vi i inskrifterna kunna
följa genom flera mellanled, t. ex. [B B B B B]
der de båda första formerna visa, huru bokstafven
i följd af radriktningens förändring blifvit
omvänd, liksom C uppkommit af den feniciska bokstafven
[fenic. c].
Men då nu romarnas språk var mycket hårdare än det
grekiska, fick mången grekisk bokstaf tjena till att
uttrycka ett helt annat ljud. Sålunda uppstod V af [Y],
ypsilon, och begagnades, liksom detta, till vokal
för det sedermera uppkomna U. AV motsvarar således
det grekiska AY och vårt AU. Medan i grekiskan tecknet
F uttrycker ett mycket svagt v-ljud, som längre fram
alls icke skrefs, betecknade romarna med samma bokstaf
den långt starkare konsonanten f. Efter de puniska
krigen skilde man mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
