Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska alfabetet - Runskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett hårdare och ett mjukare c-ljud och tillade tecknet
för det senare ett streck, hvarigenom G uppkom. De
flesta bokstäfverna, såsom A B K M N O, likna
fullkomligt de grekiska; de ha troget bevarat sin
form, liksom äfven ljudet i båda språken är det samma.
Det äldsta skrifmaterialet var träskifvor till
prestannaler samt koppartaflor och stenpelare till
fördrag; äfven oxhudar, trädbast och i en senare
tid linne användes som material för skriften, som
i början endast tjenade presterliga och politiska
ändamål. Längre fram begagnade man sig, som vi redan
visat, af ett papper, beredt af papyrusplantans
basthinnor. De långa remsorna instuckos i rullar,
som oftast voro röd- eller gulmålade. Vanligen
skref man blott på den ena sidan af papperet och
beströk den andra med saffransfärg för att skydda
skriften mot insekter. Bläcket, liknande vår tusch,
bereddes, enligt Plinius, af gummi och sot; stundom
använde man äfven sepiasaft. Kulörta bläcksorter
kände man ej, och först på kejsardömets sista tider
började man begagna mönja till förfärdigande af rödt
bläck. Skriften sjelf indelades i kolumner, mellan
hvilka röda eller, såsom på papyrusrullarna från
Herculanum, hvita linier uppdrogos. Var innehållet
utan värde, kunde man med en svamp borttaga skriften
och ännu en gång begagna papperet. De flesta
böckerna skrefvos af särskildt för detta ändamål
anstälda slafvar. Bredvid biblioteket hade nämligen
hvar enda välmående romare ett större rum, der lärda
slafvar voro syselsatta att afskrifva böcker, dels för
husbondens egen räkning, dels för hans vänner. Flera
afskrefvo samma verk, medan en dikterade.
Den för de germaniska folken egendomliga
bokstafsskriften är känd under namnet runskrift. När
och huru germanerna först lärde sig denna skrift, veta
vi visserligen icke; men vid första blick finna vi,
att runorna äro nära beslägtade med de grekiska och
italienska folkens bokstäfver. Så återfinnas t. ex. de
vanliga latinska bokstäfverna B, C (= K), D, I, R, T
nästan alldeles oförändrade i runorna [run: B, C, Þ, I, R och T], och det
grekiska [omega], O är tydligen det samma som runan [runa: O?].
Alla dessa runor beteckna också samma ljud som de
här anförda motsvarande latinska bokstäfverna.
Åtminstone redan ett par hundra år e. Kr. voro
de nordiska folken förtrogna med runskriften. Och
konsten att rista och tolka runor synes ha varit
ganska allmänt känd och idkad. Man har t. ex. funnit
runinskrifter från 3:e och 4:e århundradena
e. Kr. på svärd, sköldar, pilar, guldringar och
silfverbroscher, till och med på sådana verktyg
som en hyfvel. Från en något senare tid äro flera
runinskrifter bevarade på de s. k. guldbrakteaten,
runda, medaljlika hängsmycken af guld, som ofta
blifvit funna i de tre nordiska länderna. Ett af
de märkligaste bland dessa brakteat är det, som
för omkring hundra år sedan hittades nära Vadstena
i Östergötland och nu förvaras i nationalmuseet i
Stockholm. På detta dyrbara smycke läses hela den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
