Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvålhaltiga teckningen med en svag syra. Till detta första
vigtiga framsteg slöto sig snart flera, och särskildt
uppfann och utbildade han tidigt graveringsmetoden,
hvarom vi längre fram skola tala.
De efter den nya metoden inrättade tryckformarna
visade ej längre några upphöjda partier, egnade sig
derför ej heller längre till aftryck emellan valsar,
och behofvet af en god tryckningsmetod gjorde sig
nu i ökad grad känbar. Senefelder tog åter till
det gamla rifvarsystemet, som han redan förut
i liten skala användt. Han lät göra en ram, som
han med gångjern fäste vid bordet. Öfver denna ram
spände han starkt lärft, som han åter öfverdrog med
glättadt papper. Sedan han insvärtat stenen och pålagt
papperet, slog han igen ramen och for öfver den med
en glatt träkloss. Aftrycken blefvo ej så dåliga. Han
skaffade sig snart flera ramar och anstälde sex
arbetare, som ganska riktigt åter förstörde allt hans
papper. Denna motgång var dock den sista af detta
slag. Senefelder hade lärt sig inse den goda verkan,
som en rifvare med skärp kant utöfvar på stenen, och
hans snille ledde honom nu till upptäckten af den så
kallade stång- eller galgpressen. Denna press är
ganska användbar för mindre tryck, men förekommer
nu mera sällan. Rifvaren, som sitter i ena ändan
af en rörlig stång, hvilken åter upptill är fäst
vid en på fjädrar hvilande planka, föres medelst
en trampinrättning nedåt och drages derefter öfver
den fast liggande, af ramen betäckta stenen. Efter
verkstäldt tryck släppes trampan, stången med
rifvaren far i följd af plankans elasticitet af
sig sjelf åter upp i höjden och föres åt sidan,
tills stenen åter blifvit insvärtad.
Senefelder var nu i stånd att arbeta bättre och
hastigare, och på beställningar var ingen brist. Men
det var äfven hög tid: han var länge sedan fördjupad
i skulder, och hans vänner, familjen Gleissner,
med honom, ty de hade troget stått honom bi och
till och med sålt allt, hvad de kunde umbära, för
att betäcka de löpande utgifterna. Senefelder tog
två af sina bröder till sig och invigde dem i sin
konst. År 1799 erhöll han för Baiern ett femtonårigt
privilegium, hvaraf han dock ej skulle skörda någon
synnerlig fördel.
Vid denna tid gjorde musikförläggaren André från
Offenbach ett besök i München och tog på samma gång
äfven Senefelders anstalt i betraktande. Han blef
lika förvånad som glad öfver denna märkvärdiga nya
konst, hvars hela vigt han genast insåg. Han bjöd
uppfinnaren 2 000 gulden, om han ville lära honom
konsten och hemma hos honom i Offenbach inrätta ett
tryckeri, ett förslag, hvarpå Senefelder beredvilligt
ingick. På detta sätt uppstod i denna stad det andra
stentryckeriet, och André såg af dess resultat
sina förväntningar till den grad öfverträffade,
att han beslöt drifva företaget i stor skala. Han
ville tillsammans med uppfinnaren och sina tre
bröder grunda fem stora litografiska anstalter
i Europas hufvudstäder; de tre bröderna skulle
förestå anstalterna i London, Paris och Berlin,
Senefelder i Wien och den sistnämde erhålla en
femtedel af hela vinsten. Han ingick med nöje på
en öfverenskommelse, som syntes så fördelaktig,
och öfverlät sitt tryckeri i München mot en andel i
vinsten åt sina båda bröder. Senefelder begaf sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
