Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litografiska stenar och pressar - Litografins kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och användbarhet. Alla i Frankrike, Italien, Spanien,
Grekland, Tühringen, Schlesien m. fl. länder,
i tillsammans några och tjugu stenbrott, funna
kalkplattor sakna de nödiga egenskaperna och kunna
endast delvis användas till mycket ordinära arbeten,
såsom autografier, tabellverk och dylikt, men alls
icke till goda pennritningar eller gravyrer. Den
bästa och mest eftersökta sorten är de grå eller
blå stenarna; dessa äro emellertid just de, som i
solnhofenbrotten sparsammast förekomma, men likväl
skola räcka till för hela verlden. Derför hafva
också prisen derpå oupphörligt stigit, och deras
anskaffande har ytterligare försvårats derigenom,
att utom ett parti blå stenar äfven måste på samma
gång tagas ett parti gula, eller också ett tillägg
göras till betalningssumman. Brottens egare vilja
hushålla med sin skatt och tvinga stentryckarna att
nöja sig med gula stenar i alla de fall, der ej,
såsom vid alla bättre arbeten i gravyr, crayon och
pennritning, de blågrå äro oundgängligt nödvändiga.
Litografins kemi. Litografin hvilar på vissa enkla
kemiska grundsatser, hvarför hon äfven i sin tidigaste
period betecknades med namnet kemiskt tryck. Dock var
i denna konst, som i så många andra uppfinningar,
praxis äldre än teorin, och i åtskilliga punkter
rörande den senare äro åsigterna till och med ännu
i dag delade.
Hufvudorsaken till de vid stentrycket uppträdande
företeelserna är tydligen den oförenlighet, som
förefinnes mellan vatten och feta ämnen. Fuktar
man en yta, t. ex. en trä- eller skiffertafla,
med vatten och dryper olja derpå, fäster sig ej
oljan vid taflan, utan bortrinner helt och hållet,
om denna har en något lutande ställning. Alldeles på
samma sätt halkar vattnet öfver en oljfläck. Drar
man derför med något fett ämne ett streck på en
litografisk sten, sedan öfvergjuter honom med vatten
och derpå insvärtar honom, skall man finna det helt
naturligt, att den feta svärtan endast fäster sig
vid strecket och lemnar den öfriga delen af den våta
stenen fri. Men ville man rita och trycka på detta
enkla sätt, skulle stenen efter några få aftryck
ändå bli helt och hållet svart; äfven skulle det,
om denna förklaring vore tillräcklig, lika väl gå
an att litografera på trä, skiffer, kiselartad sten
och många andra ämnen, hvilket dock ej låter sig
göra. Endast stenar, som bestå af kolsyrad kalk,
egna sig härtill, och deras duglighet beror dels
på den fina porositeten hos massan, som ger dem en
viss grad af uppsugningsförmåga, dels på de kemiska
egenskaperna hos kalken, som, i sig sjelf ett alkali,
sålunda i förbindelse med en syra bildar ett salt. Den
kolsyrade kalken är alltså äfven ett salt, och ett
i vatten olösligt. Åtskilliga andra syror deremot
bilda med kalken lösliga salter, och deraf kommer det,
att man t. ex. med salpeter eller saltsyra kan etsa
i kalksten; den dervid uppkommande fräsningen är en
följd af den utdrifna, i gasform bortgående kolsyran.
Den litografiska teckningsfärgen, så väl bläcket
som ritstiftet, består således på goda skäl
hufvudsakligast af tvål, ty med oblandade feta ämnen
skulle man ej kunna rita och skrifva. I tvålen är
ett visst fettämne kemiskt förbundet med ett alkali,
och det förra har derigenom förlorat sina feta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
