Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litografins kemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper, sålunda äfven sitt motstånd mot vattnet. Tvål
är, som hvar man vet, löslig i vatten; åtminstone
gäller detta om den vanliga tvättvålen; eljest
finnas visserligen äfven olösliga föreningar, som
kemisten räknar till tvålsorterna. Äfven tvålen måste
betraktas som ett salt, der fettet spelar rolen af
en med alkaliet förenad syra. Dessa feta syror äro
emellertid ännu svagare än sjelfva kolsyran och kunna
derför, liksom denna, af andra syror fördrifvas ur
sina föreningar. Dryper man en syra i en tvållösning,
förstöres tvålen; syran och alkaliet förena sig
till ett nytt salt, och det frånskilda fettet simmar
ofvanpå.
Under sådana omständigheter låter det sig göra att
med en tvålhaltig och vattnet sålunda motstående
svärta teckna på stenen. Man behöfver blott
behandla den färdiga teckningen med en syra för
att vid aftrycket göra henne oemottaglig för den
följande fuktningen. Denna behandling kallar man
etsning. Vanligen förenar man dermed gummeringen, en
operation, hvarom vi strax skola tala; i detta fall
tillsättes syran med en gummilösning. För tydlighetens
skull måste vi likväl först betrakta hvar och en för
sig. Meningen med etsningen är således att utdraga
kaliet ur den i teckningen befintliga tvålen och göra
teckningen olöslig, ej, såsom många ännu föreställa
sig, att upphöja bilden öfver stenens yta. Syran
angriper visserligen äfven de bara ställena af
stenen, men man använder henne i så ringa mängd och
låter henne verka en så kort tid, att någon synbar
fördjupning af stenens yta ej kan uppkomma. Syrans
frätande verkan på stenen har dock äfven sin nytta;
ytan befrias derigenom från der möjligen befintliga
orenligheter, hennes fina porer blifva mera öppnade
och stenen derigenom mera egnad att upptaga och
qvarhålla gummit. Den vanligast använda syran är
salpetersyran; dock gör saltsyra samma gagn. Äfven
med lösliga kalksalter (salpetersyrad eller saltsyrad
kalk) kan kaliet borttagas ur tuschen och teckningen
sålunda fixeras. Detta medel användes för särdeles
fina arbeten, der stenen sjelf ej bör det minsta
angripas.
Tänka vi oss nu stenen så till vida färdig, nämligen
tecknad och etsad, utgör han dock ännu ej någon god
tryckform, utan skall efter några aftryck och oaktadt
upprepade fuktningar bli smutsig och på allt flera
ställen antaga färg. Då färgvalsen måste med starkt
tryck föras öfver stenen, kan man lätt föreställa sig,
att vattenpartiklarna här och der skola trängas undan
och färgen slutligen fastna vid stenen. Men har detta
väl en gång börjat, griper det mycket lätt omkring
sig. Det är nu, som det arabiska gummit spelar sin
vigtiga rol. Öfverdrager man nämligen stenen med en
gummilösning och låter denna torka, antaga de bara
ställena af stenen, sedan man farit öfver dem med en
fuktig svamp, ej mer någon färg. Denna gummits verkan
har en rent mekanisk orsak. Det intränger ganska
djupt i stenen och sätter sig der så fast, att man
först efter många vaskningar kan få bort det. Men
vid fuktningen måste gummit naturligtvis uppsvälla
och bildar sålunda ett slags svamp, hvari vattnet
stannar säkert qvar, liksom i allmänhet slemmigt
vatten slår trycksvärtan bättre ifrån sig än rent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
