Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tubens betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan fig. 291 visar ett stycke af månskäran, ger
oss fig. 292 ett sådant genom en starkt förstorande
tub skådadt månlandskap.
Af den egendomligt bildade Saturnus ha vi redan
förut gifvit våra läsare en afbildning. I fig. 293
foga vi nu dertill en utsigt af Jupiter genom en
starkt förstorande tub. Vi se planeten, hvilken
för vårt obeväpnade öga endast visar sig som en
lysande kärna på himmeln, öfverdragen med zonartadt
lägrade moln af en skarpt utpräglad form, hvilkas
regelbundna återkomst efter en viss tid bevisar
oss planetens rotation omkring sin axel. Enligt
noggranna observationer af dessa moln och deras
återkomsttider utgör ett jupitersdygn, räknadt
från middag till middag, 9 timmar, 55 minuter och
26 sekunder af vår tid. Vi kunna urskilja och mäta
en afplattning hos jupitersklotet, som ger det samma
intryckta form vid polerna, som vår jord eger. Vi se
månarna kretsa omkring sin planet, och vår afbildning
visar oss den mörka kretsformiga skugga, som den
till venster om Jupiter stående månen kastar på hans
belysta skifva. Deraf, att denna skugga är kolsvart,
sluta vi, att Jupiter saknar eget ljus, medan den
omständigheten, att månarna än som ljusare, än som
dunklare punkter afteckna sig på sin planets yta och
att deras skugga ofta synes större än de sjelfva, ger
sannolikhet åt antagandet, att Jupiter är omgifven
af ett atmosferiskt hölje. Ville vi vidare jemföra
resultaten af astronomernas forskningar endast
rörande denna planet, med hvars observerande den
store Galilei invigde den nyuppfunna tuben och som
redan första dagen belönade honom med den vackraste
upptäckt, upptäckten af Jupiters månar, skulle vi
intagas af en häpnande beundran öfver finheten och
bestämdheten af de svar, de gifva oss på frågor, som
vi ofta ej ens kunna ställa till den planet vi bebo.
Hos alla stjernor i vårt solsystem kunna vi urskilja
deras egenskap af kroppar, men ej ens tuber, som
förstora många tusen gånger, äro i stånd att låta
oss uppfatta fixstjernorna annat än som lysande
punkter utan tydlig diameter. Och när vi betrakta
ett af dessa bleka ljustöcken och derpå rikta allt
starkare tuber, kunna vi på sin höjd utsöndra allt
flera nya ljuspunkter, af hvilka hvar och en är
en sol, en verld för sig. Men ville vi jemföra de
krafter, som der äro i verksamhet, med dem vi känna,
skulle formen af deras massa för vår föreställning
öppna ett fält af verkningar, så väldiga, att endast
medvetandet om den stränga lagbundenhet, som råder
i allt, skulle kunna hindra våra tankar att svindla.
Vi ha i fig. 294 sammanstält några olika stjerntöcken
eller, som de äfven kallas, nebulosor. Hvilka ideer
om verldar, som hålla på att danas, om attraktion
mellan massor, om rotationsverkningar och dylika
ursprungliga, kosmiska tilldragelser uppstiga ej inom
oss vid betraktandet af dessa sällsamma hopgyttringar
af stjernor! Få vi jemföra dessa former med Saturnus,
eller är ej sjelfva solsystemet, som vi tillhöra,
ett litet stoftkorn i jemförelse med dessa massor
af verldar? Och skola vi våga i dessa ofantliga
rymder antaga tillvaron af sammanhållande, ordnande
och formgifvande krafter af samma art som de, hvilka
draga de minsta, på gränsen till försvinnande stående
atomerna till hvarandra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
