Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektroforen - Influenselektricitetsmaskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tums diameter har en tjocklek af 3 till 7 linier,
piskas med en mycket torr räfsvans eller kattskinn
och blir derigenom negativt elektrisk. Nu lägger man
på den sålunda elektriserade kakan ett med isolerande
handtag försedt eller på silkessnören upphängdt lock,
bestående af en plan metallskifva med afrundade kanter
eller en med stanniol öfverdragen pappskifva. Kakans
negativa elektricitet fördelar elektriciteterna i
locket: +E samlar sig vid undre och -E vid öfre
ytan; denna senare, som är fri, kan bortledas. Närmar
man knogen af ett finger till det påliggande
lockets öfre yta, hoppar en negativt elektrisk gnista
öfver. Så länge locket ligger på kakan, är +E bunden
vid den undre sidan, men så snart det aflyftes, blir
hon fri och en ny gnista kan erhållas, denna gång
af positiv elektricitet. Denna lek kan man förnya,
så ofta man behagar, ty genom att lägga locket på
hartskakan beröfvar man henne ej någon elektricitet;
denna försättes endast i bundet tillstånd, hvarur
hon dock genast befrias, så snart locket åter
aflyftes. Elektroforen uppfans nära nog samtidigt af
Volta och den svenske fysikern Vilcke under deras
bemödanden att förenkla elektricitetsmaskinen.
Influenselektricitetsmaskinen. Kunde man göra
elektroforens verkan kontinuerlig, vore dermed en ny
form för elektricitetsmaskinen gifven. Denna tanke
ledde två tyska fysiker, Töpler i Dorpat och Holtz
i Berlin, oberoende af hvarandra till uppfinningen
af influenselektricitetsmaskinen, hvarigenom
vår apparat, hvilken sedan Otto von Guerickes
tid visserligen i flera hänseenden förbättrats,
men ej undergått några väsentliga förändringar,
erhöll en på fullkomligt nya grunder hvilande
konstruktion. Fig. 323 och 324 äro två hvarandra
kompletterande teckningar af denna maskin, hvilken
onekligen är en af de senare årens intressantaste
fysikaliska uppfinningar. Teckningarna visa den
form, Holtz gifvit den vanligen efter honom benämda
elektricitetsmaskinen.
Maskinen består af två bredvid hvarandra belägna
glasskifvor A och B, af hvilka den förra är större
än den senare och fast, medan B med tillhjelp
af snörskifvorna S och S’ kan sättas i hastig
rotation. Skifvan A fasthålles medelst ringar af
härdadt gummi, så kallad kammassa, hvilka sitta
på horisontala glasstafvar, som upp- och nedtill
förena de vertikala glaspelarna 1, 2, 3 och 4. En
cirkelformig utskärning är gjord på midten för att
bereda rum åt den axel, som bär skifvan B. Axeln
x hvilar medelst sina ståltappar på tvärstyckena
k och h, som äro anbragta mellan pelarna 1 och 3
samt 2 och 4. Vid det förra af dessa tvärstycken äro
dessutom fästa två konduktorer g och i; de äro med
sina spetsar vända mot glasskifvan B och sluta med de
båda kulorna n och p, hvilka medelst sina vid f och
k anbragta förskjutbara stänger närmas till eller
aflägsnas ifrån hvarandra. Två andra konduktorer t
och v äro anbragta vid en lodrät staf af kammassa,
hvilken, som bekant, är en god isolator, och uppbäras
likaledes af tvärstycket k.
Sedan vi nu angifvit influenselektricitetsmaskinens
hufvuddelar, kunna vi ingå i en närmare redogörelse
för hans verksamhet. Dessförinnan måste vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
