Uppfinningarnas bok / Fjerde bandet. Råämnenas kemiska behandling / 44 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elementen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

wolframsyra (WO₃), tantalsyra (TaO₅), titansyra (TiO₂), vidare saltsyra (HCl), fluorvätesyra (HFl) o. s. v.

De oorganiska baserna kunna indelas i följande
grupper:

alkalier (färglösa, med stor frändskap till syrorna,
i vatten lättlösta): kali (KO), natron (NaO), lition
(LiO), cesiumoxid, rubidiumoxid;

jordarter (färglösa, med mindre frändskap till syrorna
än föregående grupp, samt i allmänhet mer och mindre
svårlösta i vatten eller alldeles olösliga): strontian
(SrO), baryt (BaO), kalk (CaO), talk (MgO),
lerjord (Al₂O₃), berylljord (Be₃O₃), ytterjord (YO)
o. s. v.;

de tunga metallernas oxider: torjord (ThO₂), ceroxidul
(CeO), vismutoxid (BiO₃), antimonoxid (SbO₃), zinkoxid (ZnO), manganoxidul (MnO), manganoxid (Mn₂O₃), jernoxidul (FeO), jernoxid (Fe₂O₃),
uranoxidul (UO), uranoxid (U₂O₃), kromoxid (Cr₂O₃),
blyoxid (PbO), kopparoxidul (Cu₂O), kopparoxid (CuO), nickeloxidul (NiO), koboltoxid (Co₂O₃), silfveroxid
(AgO), qvicksilfveroxidul (Hg₂O) m. fl.
Dessutom finnas några sub- och superoxider, som hålla antingen
för litet eller för mycket syre för att kunna ingå
förening med en syra.

Hos salterna framträda de båda beståndsdelarnas
(syrans och basens) särskilda egenskaper icke alls
eller åtminstone endast på ett mycket förmildradt
sätt. Sådana salter, hos hvilka syran och basen
jemnt och nätt upphäfva hvarandras egenskaper, kallas
neutrala, hvaremot de, i hvilka basen eller syran,
antingen i följd af sin kraftigare natur eller emedan
denna beståndsdel ingår i saltet med ett större antal
eqvivalenter, har öfvertaget, få namn af basiska
eller sura.

För de flesta salterna karakteristisk är deras
benägenhet att kristallisera, hvarvid i allmänhet
gäller, att hvarje salt endast har en bestämd
grundform.

Utom nu nämda salter, hvilka, emedan både basen
och syran innehålla syre, pläga kallas syresalter,
finnes en annan klass af föreningar, som till nästan
alla sina egenskaper likna dem, men dock endast äro
föreningar af två element. Dessa föreningar kallas
haloidsalter och bestå af någon metall samt ett af de
fyra elementen: klor, brom, jod eller fluor, hvilka
derför ock fått benämningen saltbildare. Sådana
bekanta salter äro koksalt (klornatrium, NaCl),
bromsilfver (AgBr), jodkalium (KJ) och flusspat
(fluorkalcium, CaFl).

Liksom i syror och baser, på samma sätt som i de
enkla kropparna, motsatta elektriska egenskaper
ge sig till känna genom deras kemiska frändskap
eller benägenhet att med hvarandra ingå föreningar,
finnas äfven åtskilliga salter, som med hvarandra
bilda kemiska föreningar af tredje ordningen,
s. k. dubbelsalter. Ett mycket bekant sådant salt är
alun, som består af en eqvivalent svafvelsyrad lerjord
och en eqvivalent svafvelsyradt kali. De förekomma
mycket allmänt i naturen som mineral, t. ex. fältspat,
leucit, granat o. s. v. Aluns kemiska formel är KO SO₃
+ Al₂O₃ 3SO₃, och
alla andra dubbelsalter betecknas
på liknande sätt medelst ett plustecken mellan de
kemiska formlerna för de båda enkla salter, hvaraf
dubbelsaltet består.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>