Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmernas anrikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en viss ordning afsätter det medförda
slammet. De tyngsta, största kornen sjunka och
stanna naturligtvis först och sedan efter hand allt
mindre, lättare korn samt sist det mjölfina jord-
och gråbergsslammet m. m. jemte de allra finaste och
lättaste metallförande partiklarna, hvilka sedan
ej kunna tillvaratagas. Af sistnämda anledning är
det en hufvudregel vid denna anrikningsprocess att
i allmänhet ej boka malmen finare, än som erfordras
för de smältvärda partiklarnas nöjaktiga afskiljande.
Nu skulle man visserligen kunna tycka, att med nyss
beskrifna bokning och slamning ingenting egentligen
vore vunnet, emedan ju utefter hela slamaflagringen
malm- och stenpartiklar, dugligt och odugligt, ligga
hopblandade, om ock efter en viss, af kornens olika
storlek och tyngd beroende lag. Men i sjelfva verket
har man dock kommit målet ett godt stycke närmare. Man
har nämligen, som vi genast skola se, genom det redan
gjorda på ett ändamålsenligt sätt förberedt sjelfva
den egentliga anrikningen.
Om vi tänka oss två små kroppar af samma storlek,
men olika tyngd, uppslammade bredvid hvarandra i
ett rinnande vatten, måste den tyngre kroppen sjunka
fortare ned till bottnen än den lättare, som således,
af vattnet föres litet längre bort, innan äfven han
hinner komma till ro. Men vore deremot den specifikt
lättare kroppen ej obetydligt större än den andra,
måste han i följd af sin större massa göra mera
motstånd mot vattnets fortdrifvande kraft, och
man kan alltså tänka sig ett förhållande mellan de
båda partiklarnas storlek, motsvarande deras olika
egentliga vigt, hvarvid de skulle i ett vatten,
som runne med någon viss hastighet, sjunka ned till
bottnen på samma punkt. Häraf följer nu tydligen,
att på hvarje punkt utefter hela den ofvan nämda
slamaflagringen, som utgör en blandning af ett tyngre
ämne, de egentliga malmförande partiklarna, och ett
lättare, det sönderbokade gråberget, malmpartiklarna
måste i allmänhet vara mindre än de ofyndiga. Tänker
man sig nu, att en sådan blandning blir på ett lutande
plan öfversilad med vatten, måste naturligtvis de
ofyndiga partiklarna, ej allenast emedan de äro
specifikt lättare, utan äfven emedan de äro större
och således mer utsatta för vattnets stötande kraft,
företrädesvis komma i rörelse och derigenom verkligen
kunna till en väsentlig del skiljas från de fyndiga,
d. v. s. en anrikning ega rum. Denna anrikning
försiggår dels i s. k. slamgrafvar, dels på
vaskhärdar, som äro antingen fasta eller rörliga, hvilka
sistnämda af skäl, som läsaren snart skall lära känna,
vanligen kallas stosshärdar (stöthärdar).
Slamgrafven är en vid pass 10 fot lång och 2 1/4 fot
bred lår eller sump af plank, hvars botten är plan och
har en långs gående lutning af t. ex. 7 1/2 tum på 100
ända till ett afstånd från nedre gafveln af 1 1/3 fot,
der han gör en tvär afsats om nära 1/2 tum. Nyss nämda
gafvel är lös, så att han kan borttagas, när grafven
skall tömmas, samt på olika höjd öfver bottnen försedd
med några hål, ej fullt 1 tum i diameter, som kunna
igentäppas. Ofvanför grafven vid hennes öfre gafvel
står en annan sump, stundom betjenande flera grafvar,
hvarifrån, sedan vatten blifvit påsläpt, godset,
som skall slammas, efter hand nedkaras medelst en
s. k. slamkista, en liten fyrkantig brädlapp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
